Tyvärr, jag bryr mig inte om Fuglesang
En fråga som jag har ställt mig de senaste dagarna är; känns det som en jättegrej att Christer Fuglesang ska åka upp i rymden? Det är inte det att jag inte vill bry mig. Det vill jag. Det finns inte så mycket annat att bry sig om just nu. Vädret suger cirkusclown, solresorna är slut, jag har knarkklämt de sista nio ”Entourage”-avsnitten på raken och de sista åtta ”Six feet under” efter det. Dessutom tror jag inte på tomten.
Sveriges första astronaut borde med andra ord komma som en skänk från ovan. Ett äventyr och en hederlig gammal hjälte som man kan peka på ute på stan och säga ”titta där går han som åkte upp i rymden”, i stället för ”titta, där går han som ollade Line i pannan på Kanal 5”.
Det är sådant som känns stort. En människa som har suttit och väntat i 14 år på att det kanske ska bli hans tur. Ett fornminne från en tid när kändisar var människor som hade simmat över Engelska kanalen eller flugit över Atlanten eller offrat sin ena stortå för att sätta en flagga på ett isflak.
”Rymd-Christer” känns betydligt tyngre att säga än ”Let’s dance-Viktor”. Och ändå. 5 dagar och 15 timmar och 34 minuter och 8 sekunder kvar. 34 timmar och 32 minuter och 5 sekunder kvar. Jag känner inget speciellt. I tv-rutan tickar tiden ner, och klockan 03.36 i natt är det dags för avfärd om vädret tillåter, och det enda jag känner är – ”gud, vad kul för Christer”. Som om det handlade om någon granne som har läst allting om Australien men aldrig varit där, och nu har fått en resa. ”Äntligen!” som Gert Fylking skulle ha sagt. Klart grabben ska ha en blåsorkester och en nedräkning. Fattas bara! 14 års väntan och det vore hemskt om Christer återvände till jorden bara för att få ett sådant där snopet ”Gus” Grissom -mottagande som ”Gus” får i filmen ”The right stuff”. Skillnaden i mottagandet av den första amerikanen i rymden, och den andra amerikanen i rymden. Alan och hans fru som får träffa JFK och Jackie, och ”Gus” som får nöja sig med ett välkommenparty i ensamhet på ett dekigt rum på ett motell utanför en motorväg med ett uppfyllt kylskåp och en bitter fru som gråter och frågar ”Are these the goodies?” och ”I wanted to talk to Jackie about ? things.”
Jag unnar Christer Fuglesang allt, och jag unnar hans fru Lisa ännu mer. Men för oss? För Sverige? För mänskligheten? En svensk astronaut i rymden – nu. Hur stort känns det egentligen?
Min treåring ritar huvudfotingar och min tioåring vill att jag ska gissa vad hon ritar, och jag gissar elefant men det är tydligen en apa, och jag undrar hur alla andra gör. Om det är som i den där gamla sketchen med Sven Melander när han ska få en unge att säga att den helst av allt vill ha fred på jorden.
”Vad vill du bli när du blir stor?” ”Jag vill vara med i Idol” ”Nej, det vill du inte. Vore det inte coolt att se jorden från rymden?” ”Jo.” ”Så vem vill du bli som när du blir stor?” ”Jag vill blir Idol-Markus.” ”Rita bara en raketjävel så kommer du kanske med på tv.”
Allvarligt talat. Finns det några ungar i dag som drömmer om att bli astronauter? Känns det inte väldigt mycket vuxenbeställning och 60-tal och Mekano och ångmaskiner och metatabletter över svenska barn som sitter och skickar in teckningar på rymdraketer och astronauter? Bowie och Neil Young sjöng om ”outer space” då, men nu?
I tidningen läser jag att Idolvinnaren Taylor Hicks i USA fick 63 miljoner röster i den sista tävlingen, vilket är mer än någon president någonsin har lyckats få i ett amerikanskt presidentval.
Jag jublar inte. Jag bara konstaterar. 2006 är inte 1961 och inte 1969. Och när SVT kör med någon grej om att man kan sms:a ”gomorron rymden” om man vill bli väckt klockan 02.55 i natt så känner jag mig mest vemodig över mitt eget djupa ointresse.
Christer, jag hejar på dig. Men det räcker om ni väcker mig till våren.