Knappt någonting kvarstår av kvinnans berättelse
VÄSTERÅS. Kvinnan ändrar sig, tar tillbaka tidigare påståenden, slänger in nya förklaringar.
Hennes berättelse blir bara märkligare och märkligare och mot slutet av den trettonde förhandlingsdagen i Västmanlands tingsrätt återstår knappt någonting av den.
Advokat Amanda Hikes ägnade timme ut och timme in att försöka slå hål på pojkvännens utpekande av den 42-åriga kvinnan som anstiftare till mordet på hennes pappa och mordförsöket på hennes mamma.
Det gick inget vidare.
Först framåt eftermiddagen blev det dags för åklagarna att fråga ut kvinnan om hennes förehavanden före, under och efter natten då föräldrarna överfölls.
Åklagare Jessica Wenna börjar försiktigt, ställer några frågor om kvinnans ekonomi, hennes fastighetsaffärer, stora summor pengar som sattes in och togs ut från olika konton.
Kvinnans utgångspunkt är inte den bästa. Den förra pojkvännen har pekat ut henne som hjärnan bakom brotten. Hon har i avlyssnade samtal efter överfallet instruerat honom att hålla ”tyst om allt”. Hennes son har spräckt hennes alibi.
Åhörarna i medlyssningssalarna lyssnar koncentrerat. Fler intresserade har sökt sig till Västmanlands tingsrätt än under tidigare förhandlingsdagar. Pensionärer, en gymnasieklass, medelålders par.
”Du har i förhör pratat om att skaffa en pistol. Varför?”, vill åklagaren veta.
Kvinnan trasslar till det i sitt svar, åklagaren läser högt ur ett förhör, ”du har sagt att om någon ska döda din pappa så är det du, inga afghaner med kniv”, det nya svaret blir ännu trassligare.
Långsamt ökar Jessica Wenna trycket, hon påpekar att kvinnan på flera punkter ändrat sig, den misstänkta försöker parera, tar tillbaka saker hon tidigare sagt, ger helt nya förklaringar.
– Hade ni sex? fortsätter åklagaren
– Ja, det är klart.
– Är det så klart? Nyss sa du att ni inte hade en relation?
– Sa jag? Vi hade en relation.
– Äskar du honom?
– En del av mitt hjärta kommer alltid att älska honom.
– Trots det han gjorde mot dina föräldrar?
– Jag är inte säker på att han verkligen har gjort det där.
Åklagaren drar tillfälligt ner på tempot, byter ämne, ställer några enkla frågor.
Kvinnans mamma, en människa vars hela existens har krossats, lyssnar koncentrerat. Någon gång skakar hon lite på huvudet, som om hon inte tror på det hon hör.
Wenna återvänder till den misstänktas intima liv. En ung pojke anmälde henne för sexbrott. Låg hon med honom?
– Ja.
– Men då var du i en relation med pojkvännen?
– Ja, jag är inte så bra på relationer.
– När det gäller exmaken tog du ju väldigt hårt på otrohet, sa du.
– Gjorde jag? Det har jag inget minne av.
Långsamt trängs kvinnan allt längre in i ett hörn. Blottorna blir synliga, inkonsekvensen allt mer uppenbar, de olika versionerna svårare och svårare att få ihop.
Och när dagen är över så är åklagaren inte ens framme vid kvällen den 3 augusti, kvällen då en ung man smög in i föräldrarnas sommarstuga med en kniv och högg och högg och högg.
En kväll om vilken hon i förhör har lämnat tio olika versioner om sina förehavanden.
Sålde hon sex vid en bensinstation? Var hon hemma med barnen? Skjutsade hon sin pojkvän till Katrineholm?
Vilken berättelse hon än väljer kommer det att bli mycket svårt för henne att värja sig mot alla besvärande omständigheter.