När makteliten förlorar sinnet för proportioner
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-02-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag har mött Lars-Eric Petersson livslevande en enda gång före förhandlingarna i Stockholms tingsrätt i går.
I maj år 2000 hade jag Petersson till bordet på en kungamiddag som avåts på Stockholms slott till president Tarja Halonens ära.
Genant nog visste jag inte vem Lars-Eric Petersson var och tyvärr lät jag honom också veta det. "Jag är koncernchef för Skandia", förklarade min bordskavaljer, aningen avmätt, och avstod, förmodligen med viss självövervinnelse, från att räkna upp alla sina tidigare titlar och befattningar.
Hade han gjort det hade jag sjunkit genom jorden. Den alldaglige, föga karismatiske mannen vid min sida, som fick svara på min nonchalanta fråga "och vad gör du då", var en näringslivshöjdare i klass med Percy Barnevik och PG Gyllenhammar.
Nu sitter han, lika grå och alldaglig som någonsin förut, med uttryckslöst ansikte i de tilltalades bås i rättssalen som en gång var säkerhetssal i Stockholms tingsrätt. Den är ombyggd sedan den famöse Christer Petterssons dagar.
När jag lyssnar till överåklagare Christer van der Kwasts sakframställan slår mig en tanke:
Det var förmodligen då, precis de där dagarna i maj år 2000, då jag var ovetande om vilken framgångssaga som satt placerad vid min sida, som Lars-Eric Peterssons bana kulminerade.
Det var då han sysselsatte sig intensivt med "incitamentsprogrammet" Wealthbuilder och dess eländiga tak. Det var då han tänkte så det knakade på hur Skandias ledning skulle kunna få ut alla de niohundra miljonerna kronor som Skandia-aktiens kursuppgång hade berättigat dem till enligt bonusprogrammet, ifall bolagets styrelse inte hade lagt gränsen vid futtiga trehundra.
Det var väl då han började gapa över för mycket. Det var väl då hans karriär växlade in på ett ödesdigert spår. Man ser det inte när det sker. Man ser det ofta först vid slutstationen, kanske inför ett skrank i en rättssal.
Vi hade inte alldeles lätt att finna samtalsämnen där vid Hans Majestät Konungens bord, Lars-Eric Petersson och jag. Men jag berättade för honom att jag hade skrivit två böcker om Albert Speer, mannen som var ämnad för ett anständigt liv men sögs in i Hitlers alla storvulna projekt, tappade sinnet för proportioner, förlorade sin moraliska kompass och slutade som krigsförbrytare framför skranket i krigsansvarighetsprocessen i Nürnberg.
Om jag minns rätt enades vi om att hans öde var tankeväckande.
Det är ohyggliga mängder miljoner svenska kronor överåklagaren bollar med när han beskriver vilka summor den så kallade ersättningskommittén - ett slags utskott av Skandias styrelse - skyfflade runt i form av fantasifulla belöningar till chefer.
Vän av ordning kan påpeka att även om luften är full av nollor när åklagaren redovisar summorna som expedierades av ersättningskommittén, så fick den högsta ledningen inte ut mer pengar än vad som motsvarade en procent av bolagets börsvärdestegring under den period som bonusprogrammen avsåg.
Vi ska också komma ihåg att det ännu inte är bevisat att denna ersättningskommitté var ovetande om den manipulation Lars-Eric Petersson tog till för att få bort taket från Wealthbuilder-programmet.
Men även om så är, även om det visar sig att Peterssons åtgärder trots allt inte kan betraktas som olagliga, är det något djupt skrämmande som avhandlas i Stockholms tingsrätt dessa februari- och marsveckor.
Vad som rullas upp för oss är en depraverad kultur inom en maktenklav i ett näringsliv som i en internationaliserad ekonomi spelar ut girigheten som konkurrensvillkor. Sinnet för proportioner och realiteter är sedan länge avtrubbat när människor kräver och får hundratals miljoner kronor i bonus för att behaga sköta sitt jobb, behaga fullfölja en anställning.
När proportionerna går förlorade för människor i ledande ställning slutar de att relatera korrekt till andra. De anser sig ha exklusiva rättigheter som andra inte har. När detta väl har hänt är risken stor att moralkompassen hos dessa människor havererar. Visaren snurrar runt, runt oförmögen att ange någon enda riktning.