Så blev Bernadotte släkt med Europas kungafamiljer

Att kronprinsessan Victoria gifter sig av kärlek och att det sa "klick" då hennes föräldrar kungen och drottningen träffades, vet varenda svensk, men både Victoria och hennes föräldrar är fullständigt unika i vår kungliga svenska historia. Av de sextiotal regenter vi haft sedan Erik Segersälls dagar på 900-talet är det bara en handfull som gift sig med den de älskade.

Regenternas brudar har nästan alltid blivit utvalda av politiska, ekonomiska och dynastiska skäl. Ibland har vi haft krig, oftast med Danmark och freden ska bekräftas med ett äktenskap. Ibland har vi haft en kunglig familj som inte var särskilt kunglig själv men ville få den egna dynastin upphöjd och lierad med äldre europeiska dynastier genom giftermål med riktiga prinsessor.

Så var det då Gustav Vasa och två av hans söner gifte sig med tyska prinsessor och fem av hans döttrar giftes med tyska prinsar. Så var det ännu mer då Karl XIV Johan skulle hitta en brud för sonen Oscar, som föddes i Paris då Karl Johan hette Jean Baptiste Bernadotte och var krigsminister i revolutionsregeringen.

Inget kungligt blod flöt i Oscars ådror, men genom giftermålet med Joséphine av Leuchtenberg knöts familjen Bernadotte för första gången till de äldsta europeiska kungahusen och samtidigt även till två av våra tidigare dynastier: Vasa och Pfalz.

Varje regent och kronprins i familjen Bernadotte ända fram till Carl XVI Gustafs far, gifte sig med prinsessor som samtliga var släkt med Vasafamiljen och ofta också med någon annan av de tidigare dynastierna. Detta gjorde att kronprinsessan Victoria och hennes syskon är i dag släkt med alla våra tidigare dynastier ända ner till Erik Segersäll. De är dessutom släkt med nästan alla Europas regerande och avsatta kungahus. Så påståendet att familjen Bernadotte är en fransk invandrarfamilj utan kunglig och utan svensk anknytning har inte stämt de senaste hundrafemtio åren.

De kungliga äktenskapen arrangerades högt över huvudena på de närmast berörda. Ända fram till 1800-talet var det vanligt att de unga tu fick se varandra för första gången några dagar före bröllopet. Brudarna var oftast mycket unga. I vissa fall var de bara två-tre år gamla då de blev bortförlovade.

Yngst var unionsdrottningen Margareta som bara var tio år då hon giftes bort med den tjugtreårige svenske kungasonen, Håkan Magnusson. Många var i trettonårsåldern, som den engelska prinsessan Filippa, gift med den dubbelt äldre kvinnokarlen Erik av Pommern. Nitton av våra drottningar var sjutton år eller yngre då de vigdes vid svenska prinsar.

Många kungar gifte om sig på äldre dagar med allt yngre kvinnor. Gustav Vasa var en femtiofemårig, vitskäggig gubbe som bara hade sex tänder kvar i munnen och som rörde sig mycket stelt med kronisk beninflammation, då han gifte sig för tredje gången med sjuttonåriga Katarina Stenbock. Hans son Johan III var fyrtiosju då han gifte om sig med sextonåriga Gunilla Bielke.

Under slutet av 1800-talet och in i 1900-talet arrangerades äktenskapen på ett lite mer humant sätt. Oftast hade de kungliga föräldrarna valt ut några lämpliga prinsessor som prinsarna fick åka ut i Europa och bekanta sig med.

Så var det till exempel då Gustaf ?V gifte sig med Victoria av Baden. Gustaf hade cirka en veckas betänketid innan han slog till med förlovning.

Hans son, Gustaf VI Adolf, arkeologen, skickades till Kairo för att se på fornlämningar. Samtidigt hade hans föräldrar och det brittiska kungahuset ordnat så att två döttrar till hertigen av Connaught ”råkade” befinna sig i staden. Det fungerade nästan perfekt för föräldrarna hade tänkt sig förlovning med prinsessan Patricia, men Gustaf Adolf blev kär i systern Margareta i stället. Margareta blev kung Carl XVI Gustafs farmor.

Inget svenskt kungapar har skiljt sig, hur olyckliga äktenskapen än har varit. Majoriteten av drottningarna blev mer eller mindre öppet bedragna, Mest öppna var Fredrik I av Hessen och Oscar I. Bägge hade sina officiella älskarinnor och barnen med älskarinnorna bosatta alldeles intill slottet i lägenheter där kungarna själva ofta tog emot vänner och bekanta.

De flesta andra kungar var mer diskreta, men deras äventyr var ändå kända i hovet, Stockholm var en liten stad och ryktet spreds snabbt. Mest beryktad var den levnadsglade Karl XV, som om alla misstankar var riktiga, skulle ha avkommor i nästan alla svenska och norska städer, varför man med fog skulle kunna tala om kungliga svenska folket.

Hans bror Oscar II var förmodligen ännu värre, men han dolde sina affärer bättre och levde skyddad av en konungslig, uppblåst, victoriansk dubbelmoral. När Oscar II inte var ute och syndade med sin lustjakt Drott kunde han trösta sig med en av Sveriges största pornografiska samlingar.

Drottningarna kunde ytterst sällan bete sig lika illa som kungarna. De fick förlika sig med sitt öde och trösta sig med att älskarinnorna kom och gick, men drottningen bestod. De tvingades söka tröst i religionen, välgörenhet och hos bra läkare. I några fall hade dessa hypnotisk kraft och magisk handpåläggning, som drottning Victorias doktor Axel Munthe.

Följ ämnen i artikeln