Det är inte konstigt att så många väljer abort
Förra året utfördes 36 045 aborter i Sverige. Det är rätt många i ett land där befolkningstillväxten är för låg, adoptionsköerna oändliga och fertilitetsklinikerna överfulla.
Abort är inget lätt beslut. Många inser inte förrän efteråt exakt hur svårt det är.
"Trodde att allt skulle bli bekymmerslöst som innan. Nu i efterhand så känns alla anledningar så små och betydelselösa och jag vet att detta var det sämsta valet jag har gjort i hela mitt liv", skriver "Jojo" på ett forum om abort. Nätet är fullt av människor som bittert ångrar sig, och andra som inte gör det.
En studie visar att kvinnor vars första graviditet slutar med abort, har en 65 procent högre risk att uppleva klinisk depression än kvinnor som fullföljer sin graviditet. Andra studier visar att abort är kopplat till förhöjda nivåer av psykiatrisk ohälsa, missbruk och självmord. Hur män påverkas av abort vet man väldigt lite om.
Abort är ett djupt existentiellt dilemma och sådana ger ofta ångest. Men trots både studier och mängder av vittnesmål, negligerar RFSU (Riksförbundet för sexuell upplysning) problemet. Ordförande Lena Lennerhed skriver på förbundets hemsida att "när det gäller psykiska besvär på grund av en abort visar undersökningar att det är situationen före aborten som påverkar den psykiska hälsan, inte själva abortingreppet. Några få kvinnor får allvarligare psykiska besvär, men dessa har ofta en benägenhet för psykiska problem redan innan."
Jag försvarar aborträtten, och enkla Ja till livet-argument ger mig rysningar. En del kvinnor känner det nya livet inom sig från dag ett, och jag förstår till viss del dem som menar att abort är mord, samtidigt som jag inte är emot dödande som sådant.
Till exempel kan jag hysa förståelse för dem som i desperation dödar sin plågoande, och det finns flera människor som jag lätt skulle mörda om jag visste att jag säkert skulle komma undan. Men att vara så rädd om aborträtten att man vägrar se dem som mår dåligt, är att be om en backlash och spela fanatiker i händerna.
Informationen inför en abort trivialiserar riskerna och efteråt får man som bäst en klapp på axeln, men ingen uppföljning.
Gynekologen och forskaren Hanna Söderberg har tvärtemot RFSU kunnat påvisa att det är vanligt att må psykiskt dåligt efter abort. Av cirka 20 000 kvinnor som statistiskt sett varje år drabbas, blir ungefär 700 så djupt deprimerade att de inte kan arbeta eller leva ett normalt liv. RFSU tycks se dessa som våp med dåliga nerver, men att förringa dem är lika illa som att försöka skuldbelägga dem som mår bra.
Om aborträtten fortsätter baseras på "livsduglighet" står man snart utan. I dag får abort inte utföras om fostret kan överleva utanför livmodern, men vad sker den dag läkarvetenskapen kan föda upp ett litet dagsgammalt embryo utanför moderns kropp? Därför måste frågan debatteras modigt och grundligt.
Jag vill ha en väl tilltagen aborträtt, men inte att så många ska må dåligt eller ångra sig. I vårt barnfientliga samhällsklimat är det inte konstigt att man väljer abort, i bland i onödan.
I dag anses det naturligare att bli mamma vid 40 än vid 17, och barn är något man skaffar när man tröttnat på allt annat. Men det behöver inte vara en nackdel att få barn tidigt i livet, eller vid "fel" tidpunkt. Livet är långt, dagis finns det gott om och karriär hinner man med om man bara vill. Och de som tvekar får inte glömma att alternativet till abort kan vara ett barn som man inte vill leva utan.