Att inte bli bjuden är kränkande och gör ont

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-28

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En pappa låter sin åttaårige son dela ut inbjudningskort på skolan, till alla utom två.

Hur tänker en sådan barnafar?

Förstår han hur det känns att bli exkluderad på det sättet? Att vara den som inte får ett kort?

Tänkte han att han var skonsam och smart att det var två som inte blev inbjudna, att de inte skulle ta åt sig eftersom de var två?

Pappan tänkte inte alls. Sonen sa att den ene av de två hade mobbat honom och den andre hade inte bjudit honom på sitt kalas. Jaha, öga för öga, tänkte pappa och tryckte print på datorn.

Men skolan tog sitt ansvar och konfiskerade inbjudningskorten. Helt riktigt. Då går pappa Curl Ingsson och JO-anmäler.

Hade jag haft barn på skolan hade jag JO-anmält om de inte handlat.

Att inte bli bjuden när alla andra blir det är förödmjukande och kränkande och gör så fruktansvärt ont.

Jag har gjort det till en vana att bjuda alla när mina barn fyller år. Älskar mina barn alla sina dagiskompisar? Nej, förmodligen inte. Men på ett kalas väljer man vem man vill leka med. Det är inte så himla svårt. Om det kommer tjugofyra barn kan man väl strunta i ret-Jonte som sitter i hörnet. Han må vara strulig, men bästa medicinen är att bjuda honom. Att inkludera honom.

Min stora tjej är inte helt nöjd med bjuda alla-grejen. Men det kan jag tyvärr inte ta någon hänsyn till. Jag är hennes mamma och det är mitt jobb att lära henne behandla andra som man vill bli behandlad själv. Det är en något naiv Bamse-logik men det är det enda rätta.

Föräldrar gömmer sig bakom argument som ”men vi får inte plats” och ”men ska inte barnen själva få välja?” som om kalasproblematiken vore krångligare än klimathotet. Om man tänker på vad det kostar för det enskilda oinbjudna barnet i form av psykiskt lidande är det ganska lätt att hitta lösningar för hur man löser kalasfrågan.

Det är så lätt att tänka ”Bara mitt barn klarar sig”, men vuxna har ett ansvar för alla barn.

Visst är det en hård värld och tids nog lär sig barn att det är en äta eller ätas-värld i det sociala spelet.

Men de ska inte lära sig det av mig.

Malin Wollin

Följ ämnen i artikeln