Barnen blir rasister av för mycket daltande

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-30

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Om jag curlar mina barn tillräckligt mycket och länge blir de rasister. Låt mig förklara: Så fort ett barn föds i Sverige överöses föräldrarna av försäkringserbjudanden och oändliga varningar för babyns livsfarliga omgivning.

Det ska vara klämskydd, hällskydd, elementskydd och kantskydd. Maxavstånd mellan sängspjälorna. Typgodkänd och konsumentrekommenderad cykelhjälm, bilbarnstol, cykelsits och flytväst. Checklistor på barnavårdscentralen meddelar ”Undvik hög trafik och parkeringshus med höga halter av avgaser” och ”Dra vagnen efter dig när du korsar gatan”.

När barnen blir äldre är det gps i jackfodret och pedofilskräck som gäller. Men vad blir det för folk av barnen om man ska vaddera varenda steg de tar?

Svar: Antingen slår det slint och de ägnar dagarna åt att knarka billiga internetdroger och oskyddat knulla upp klamydiastatistiken. Eller så blir de rädda, hämmade och otrygga. Rädda för vad? Jo, något diffust osynligt. Allt och inget och kanske allra mest sin egen skugga.

Rapporten BoTrender08 visar att var tredje svensk vill bo i inhägnade bostadsområden, så kallade ”gated communities”. Den grupp som är mest villig att bo så är unga singlar. 41 procent av dessa vill leva muromgärdat med övervakningskameror och vakter.

I Svenska Dagbladet skriver Sanna Rayman att det kanske handlar om unga människors längtan efter lyx och ”bling bling”. Det tror inte jag. Vad är så lyxigt med gallergrindar som stänger ute andra, trots gemensam bastu och vinkällare?

Att vilja bo i ett gated community andas desperation. Man tror inte längre på samhället och betalar för att slippa vara med. Signalen till omgivningen blir att de som står kvar utanför gör det bara för att de inte har råd med annat. En sämre sort. Sådant sätter destruktiva krafter i rullning.

Jag förstår om man saknar samhörigheten med sina grannar. Det finns inget tråkigare än att vara på väg ut genom ytterdörren, höra hur grannen också är på väg men sedan ändrar sig och smyger in igen när han hör dig – bara för att slippa säga hej.

Att bygga en mur kring alltihop kommer inte att få grannarna innanför att bli mer vänskapligt sinnade till varann. Och definitivt inte till alla utanför.

Själv kan jag fantisera om en tid då det fanns en portvakt längst ner i varje entré. Någon som kände alla, hejade och såg till att allt fungerade. Som sedermera blev utbytt mot lås och portkod.

Måhända suktar vi efter lite frivillig social kontroll men att utesluta andra ökar segregationen mellan befolkningsgrupper och gör på lång sikt den synbart trygge isolerad och extra utsatt.

Känner man sig trygg när man sitter bakom galler i sitt privata människo-zoo? Blir man rädd varje gång man lämnar sin oas för att gå till jobbet?

Hur lång tid tar det innan man börjar oroa sig för att ungarna ska bli kidnappade? Frågan uppstår på nytt: Vem är man rädd för?

Bland de unga singlarna säger bara 22 procent att de vill bo ”i ett område som präglas av kulturell, etnisk och social mångfald”.

De andra 78 procenten har antingen fattat att harangen står för ”slum och social utslagning” eller så är de helt enkelt främlingsfientliga.

Det främmande är det skrämmande – och allt detta bara för att mor och far tvingade på ungen en typgodkänd cykelhjälm och sopade undan varenda potentiellt riskmoment i tillvaron.

Som vuxen blir steg ett att hålla det odefinierade slöddret utanför sitt bostadsområde, steg två att hålla dem utanför landets gränser.

Och så undrar man varför så många röstar på sverigedemokraterna.

Följ ämnen i artikeln