Mejla

Jan Guillou

Jag kommer att vinna mot Skatteverket – och de vet om det

Publicerad:
Jan Guillou bedriver påstådd fritidsverksamhet sommaren 1999.
Foto: PETER KJELLERÅS
Jan Guillou bedriver påstådd fritidsverksamhet sommaren 1999.

Vändpunkten i den svenska författarbeskattningens historia inträffade den 10 mars valåret 1976. Det var då Astrid Lindgren publicerade berättelsen om häxan Pomperipossa på den andra tidningens kultursida.

I sagans form uttryckte Astrid Lindgren visst missnöje med att hon, till följd av opassande höga författarinkomster, tvingades betala 102 procent i skatt. Dåvarande finansminister Gunnar Sträng (S) avfärdade lätt nedlåtande den lilla sagotanten med att hon inte kunde räkna.

Det var nog inte så smart av honom. När Socialdemokraterna förlorade höstens val blev Pomperipossaaffären en av de tyngst vägande förklaringarna.

Vid den här tiden var det socialdemokratisk kulturpolitik att beskatta författare in på bara skinnet. Ledstjärnan i partiets kulturprogram var nämligen att ”motverka de kommersiella marknadskrafterna”. Om statens konfiskerade alla författarinkomster kunde man nämligen därefter dela ut stipendier eller rentav statlig livstidslön till lämpliga författare, sådana med få eller inga läsare, som alltså inte kunde beskyllas för att vara kommersiella marknadskrafter. På så vis skulle staten skapa bättre litteratur.

Själv var jag vid den här tiden en politiskt föredömlig författare som sålde böcker i små upplagor. Att jag lik förbannat trakasserades av skattemyndigheterna under något decennium var bara en bestraffning – faktiskt uttalad i klarspråk – för att jag i tal och skrift kritiserat vissa myndigheter. Som om det inte räckte med mitt fängelsestraff för den saken.

Plågan tog tvärt slut när jag liksom många författare på 80-talet, också Astrid Lindgren, började bedriva ”verksamhet i författeribranschen” i aktiebolagsform. Liksom i dag samtliga våra bästsäljande deckarförfattare. Aktiebolagslagstiftningen gör det möjligt för författare att spara pengar i bolaget med låg vinstskatt, ta ut ersättning i form av utdelning, också med låg skatt, och minska löneuttaget som är högt beskattat. Dagens storsäljande författare kan i stort sett bestämma sin egen skatt i förhållande till samvete och politisk ideologi.

Eftersom ett aktiebolag måste hanteras ytterst professionellt av välbetald expertis är dagens bolagiserade författare i princip oåtkomliga för trakasserier från Skatteverket. Det blev författarnas försvar mot den kulturpolitik som ledde till Pomperipossa. Men eftersom det är lite dyrt, en god årslön till revisorstjänster, så kan detta försvar dessvärre, och ironiskt nog, bara tillämpas av just sådana författare som stämplades som ”kommersiella marknadskrafter”, det vill säga har för många läsare ur kulturpolitisk aspekt.

Följaktligen blev jag rätt förvånad när Skatteverket meddelade mig att man genom ett ”stickprov” skulle genomföra revision hos en av ”slumpen” utvald författare. Så fram med alla papper från de fem senaste åren!

Det där med stickprov är naturligtvis båg. Av landets 5 000 författare hade ”slumpen” valt ut just den författare som under de trettio senaste åren betalt mest i skatt?

Vilken taxeringsintendent som helst skulle på ett par minuter kunna konstatera att jag årligen betalar ett par miljoner mer i skatt än jag lagligen skulle komma undan med. Så varför skulle deras manipulerade slump rikta in sig på mig?

Jomenvisst, medgav de två besökande skatteinspektörerna. Det förefaller onekligen som om du betalar alldeles för mycket i inkomstskatt. Men det var inte där de tänkte ta mig. De skulle nämligen rikta in sig på ”förmåner” som borde beskattas mer.

Mitt författarbolag uppförde år 1991 en författerianläggning (hus) långt ut på landet där jag arbetar tio timmar om dygnet under det första halvåret. Utan denna isolering och totala koncentration skulle det inte bli en roman om året.

Men detta är ingen författeriverkstad, menade skattmasarna. Det är en fritidsbostad, eller än värre en permanentbostad, eftersom huset är vinterbonat. Alltså, menade man, drar jag mig undan sex månader om året i denna lantliga isolering för att bedriva fritid. Man jämförde med direktörer som nyttjar storföretagens fritidsanläggningar eller båtar.

Jag skriver inte böcker i min författeriverkstad, trots att jag bevisligen gör det, jag bedriver fritid. Av det följer en serie konsekvenser. Jag ska betala förmånsskatt för min fritidsvistelse, särskild tittarskatt på de konstföremål som finns i anläggningen, extra belysningsskatt, skrivbordsskatt och skatt för att företagets bil vintertid står i företagets garage. Och så vidare.

Det här kommer jag att vinna de kommande åren i förvaltningsdomstolarna. Det tror säkert skattmasarna också. Den juridiskt avgörande punkten är ju om jag bedriver författeri eller fritid under perioden januari till juni.

Men under tiden måste jag punga ut med drygt 400 000 kronor i skattetillägg för min påstådda fritidsverksamhet. Och den andra tidningen kommer att kunna hänga ut mig som skattesmitare.

Jag kommer nästa år att sänka min skatt med ett par miljoner för att täcka alla kostnader för revisorsfirma och skattejurister jag nu har framför mig. Saken får regleras om några år när domstolarna har sagt sitt.

Detta enkla motdrag kunde naturligtvis skattmasarna förutse. Ändå slösade de bort Skatteverkets resurser för nöjet att … ja, för vadå? De påpekade i alla fall, påtagligt muntert, att deras beslut skulle bli offentlig handling. Med andra ord kul rubriker i liberal press.

Jag ser inte enbart med humor på denna Skatteverkets nitiska insats.


För övrigt anser jag att ...

  • … det är ytterst förvånande att Irene Svenonius (M) som är högst ansvarig för såväl sjukvårdskaoset i Stockholm som konsultskandalen på Nya karolinska fortfarande befinner sig på fri fot.

  • … en ljusglimt i den glåmiga årstiden är att förre demonreportern Janne Josefsson tagit sig orådet före att en gång till ställa upp i Filips och Fredriks frågesport ”Alla mot alla”. Det kan ju bli lika absurt kul som förra gången.

Av: Jan Guillou

Publicerad:

LÄS VIDARE