Jag orkar inte reagera på kemisk krigsföring
Vaknar till ännu en vacker vårdag, och kommer att tänka på att morgonstund har guld i mund.
Blir liggande och funderar runt det talesättet. Morgonstund har guld i mund. Det betyder att det är fint och bra att inte ligga och dra sig. Upp och hoppa, nickedocka. En gammal härlig paroll för arbete och flit.
Morgonstund har guld i munnen. Själv har jag käften full av amalgam.
Vilket i sin tur består av 50 procent kvicksilver.
Vilket i sin tur leder mina – ännu liggande – tankar till Stefan Jarl, den legendariske filmaren som är aktuell med sin nya film ”Underkastelsen”. Filmen kretsar kring just hur olika ämnen tar sig in i våra munnar och kroppar och åstadkommer skador som inte går att laga med varken piller eller kirurgi.
Stefan Jarl vill lyfta fram en verksamhet som hamnat i skymundan av klimatdebatten, men som har en ohygglig inverkan på våra kroppar och vår hälsa. På drygt ett halvsekel har kemiindustrins produktion vuxit från 1 miljon till 500 miljoner ton kemikalier per år.
Det handlar om ämnen som sakta men säkert tas upp i våra kroppar. Cancer, missbildningar, spädbarn med gift.
Jag ligger kvar i sängen. Säkert är det nåt jävla skit i lakanen, nåt ämne som sugs in i mig när jag sover. Bromerade flamskyddsmedel i sänggaveln. Eller nåt.
Organisationen Läkare för miljön har kommeterat Jarls film: ”Kemikaliesamhället är en fråga som borde engagera all hälsovårdspersonal över hela jorden. I dag pågår en strid inom EU där industrin hävdar att det är dyrare att förbjuda användningen av vissa kemikalier än att låta dem fortsätta spridas.”
Läkarna avslutar med: ”Filmen har premiär den 23 april. Se den – och reagera!”.
Jag vet. Man borde. Och Stefan Jarl är sannolikt en av Sveriges viktigaste människor i vår tid. Han gräver och rotar och skapar filmer som ibland är ohyggligt omskakande men samtidigt så starka att man nästan faller samman under trycket.
Fortsätt för Guds skull. Men förlåt oss som ännu inte lyckats uppbåda kraft nog för mer än att gå med i facebookgrupper eller betala mer för bra mat än dålig.
Vi är ju bara vanliga människor som vaknar aningslöst glada i ett efterlängtat solsken när vi egentligen borde skrika rätt ut över att vi utsätts för kemisk krigföring i nästan varje vardaglig situation. Men jag lovar att se filmen. Det är det minsta jag kan göra.