Allt i japanens liv präglas av en strävan efter perfektion

Raka led Trots det pressade läget i Japan har det inte rapporterats om ett enda fall av plundring. Här i staden Ishinomaki har en kö bildats för att alla ska få sin ranson uppvärmningsolja under stillsamma former.

Den som färdats med höghastighetståget Shinkansen förstår varför Japan är som det är.

På tåget köper den hungrige en ”obento”, en frigolitbox, i vilken en geometrisk komposition, ligger: en rå, blank fiskbit, en remsa svart sjögräs, polerat ris, bönpasta, picklade grönsaker, en marinerad kycklingbit samt de ljusa engångspinnarna

i balsaträ. Det är ett medvetet spel mellan form och färg, från dovt lila till illande grönt. Sublim minimalism.

Med små rörelser och perfekt bordskick äter japanen sin matlåda. Sedan kommer det fantastiska: med flinka fingrar rullar han samman obentons plastförpackningar, viker stanniolen, sorterar räkskalen för sig, grönsaksresterna för sig och lägger noggrant dem tillbaka i frigolitasken så att de än en gång bildar ett konstfärdigt asymmetriskt mönster.

Resultat: En sopornas estetik.
 

Allt i japanens liv präglas av denna perfektion, önskan om, strävan efter ordentlighet. Även när han drabbats av en jordbävning (med 9,1 på Richterskalan), en tsunami (med 23 meter höga vågor) och ett kärnkraftshaveri (med tusenfalt höjd radioaktiv strålning).

Omvärlden gapar av ångest, skissar på extrapolerade katastrofscenarier och kräver att japanerna på tv ska visa att de drabbats av samma panik som vi, niotusen kilometer bort. Vi låter känslor kollidera med förnuft och tar därför japanens behärskning som en personlig förolämpning. Mera hysteri, tack! (Jag lyssnade på ett program i Sveriges radio. Programledaren lät desperat över att en expert på japanska frågor inte kunde förmedla mera panik. Den japanska självdisciplinen togs av den uppjagade svenskan som ett slag i ansiktet).

Det japanerna visar är ett stoiskt sinnelag. De förlitar sig på logik och teknik (betänk att japanen, när han går på toaletten sitter på en elektriskt uppvärmd toalettsits och när han väntar på en buss berättar en röst, som kommer ur hållplatsens stolpe, var bussen för tillfället befinner sig).
 

Stoicismen skiljer sig från andra folkslags svaghet för fatalismen, det ödesbestämda.

Det är därför vi på tv möter en japansk kvinna med barn i handen, som förlorat allt, sin man, sitt hem och är hänvisad till en ”futon”, en madrass i en skolsal: Detta är inte en tid för tårar utan för hårt arbete. De håller fast vid inövade vanor, även när taket bokstavligen rasat in. Uthungrade når människor flyktingförläggningar. Men de kastar sig inte över maten innan de först sagt bordsbönen: ”Ödmjukt tar jag emot ...”

Det har inte som vid katastrofer i andra miljöer – rapporterats ett enda fall, där människor plundrat butiker eller andra hem.

Måndag för två veckor sedan var den japanska katastrofen inne på sin tredje dag. Man kunde vänta sig en utbredd handlingsförlamning. Icke. Japaner köade framför skatteverket för att lämna in sina självdeklarationer. Det var nämligen den dagen på året.

Tokstollar? Nej, de visar sin hjältemodiga samhällsanda, när Japan samtidigt har en märkligt svag stat. I en befolkning som söker perfektion lyder regering och förvaltning under den berömda Murphys lag: Allt som kan gå galet gör det, och vid sämsta tänkbara tidpunkt.

Det finns de som nu med sin beundran för japanens orubblighet och disciplin skulle vilja se dem bryta ut i vrede mot det förlamade politiska maskineri som lämnar dem i sticket.
 

Japanen skulle kanske adoptera en nypa av vår svenska panikartade upphetsning när läget är spänt, även om det då gör oss extra fumliga (minns Palmemordets poliser, Estoniahaveriets utredare och Rosenbads passivitet vid tsunamikatastrofen i Indiska oceanen). Japaner borde visa en rättfärdig indignation över sina ledare som bugar och mumlar men snärjer all handling i byråkratisk ängslan och paragrafrytteri. Bristen på handlingskraft har sin förklaring i ett japanskt ordspråk: Spiken som sticker upp ska hamras ner.

Hur som helst kommer serien av katastrofer att få ett gott slut: Två beteendeforskare, Peter Fretwell och Taylor Baldwin Kiland, noterar, att det ligger

i människans natur att i spåren på ett trauma anpassa sig och växa. Detta fenomen är Japans arv och kulturella norm.

Men för säkerhets skull: håll tummarna.

Följ ämnen i artikeln