Alla tjänar på att ge motståndare en chans
Twittrade häromdagen ”Känns som ca 97% av svensk samtidsdebatt består av medvetna missförstånd, ogenerösa tolkningar, intellektuell ohederlighet”. Begick sedan kolumn om ett dött djur, och alla farhågor besannades.
I texten försvarade jag den grundläggande mänsklig instinkten att fokusera på ett enskilt lejons öde framför andra aktuella frågor. Jag sa att de som försöker få oss att skämmas för vår Cecil-mani troligen har en egen magsur agenda.
Att döma av läsarresponsen tycker majoriteten av Aftonbladets läsare att jag är en vidrig människa som försvarar tjuvjakt av utrotningshotade djur.
Låt mig därför ödmjukast föreslå lite nygamla debattregler:
Regel ett i svensk debatt-fight club: Läs artikeln, inte bara den klicklockande rubriken. Givet längden på många av de ilskna svaren rådde ingen tidsbrist hos en del av läsarna.
För länge sedan på ett amerikanskt college hade jag missat att läsa läxan, men den snälla professorn lät mig vara kvar på lektionen. Tills jag kände mig kaxig nog att kasta mig in i samtalet ändå och Ms Stromer-Galley's väna ansikte förvreds i ett: “Hendrick! Om du inte har läst boken så är dina åsikter inte värdefulla i den här diskussionen!” Min uppblossande 80-talistkränkthet övergick snabbt i nyttig skam som levt med mig som en påminnelse: läs på först.
Regel två: Läs generöst. Som statsvetaren Katarina Barrling påpekat så tjänar alla på att anstränga sig för att försöka förstå motståndaren och att bemöta dennes starkaste, inte svagaste, argument.
Regel tre: Håll dig till ämnet. Diskussioner om invandring och tiggare borde inte komma upp i en text om döda lejon. Vilket det så klart ändå gjorde.
Regel fyra: Gå inte på personen. Att spekulera i hurvida jag drivs av avund inför majestätiska djur flyttar fokus från vad som sägs till vem som säger det.
Regel fem: Försök, så långt det går, att ta debatten. Där misslyckades jag. När mejlen och oförsonliga kommentarer började trilla in ryggade jag tillbaka. Men så kom droppen: en aggressiv twitterkommentar – och jag svarade i lika gläfsig ton. Men innan vi helt splashade i gyttjan bad den andra personen om ursäkt för en missuppfattning, och jag insåg att min ton hade varit jättetråkig. Och plötsligt kom vi någon vart.
Visst har vi i dag allvarliga problem med hur vi diskuterar om samhällsfrågor i dagens Sverige, men vad är alternativet till att inte kunna prata med varandra?
Debatter är faktiskt inte förutbestämda vare sig av klassintressen, strukturer eller en sjuklöver som vill tysta verklighetens folk. Människor har förmågan att väga argument så att vi helt enkelt blir lite, lite bättre än innan.
Även när det gäller komplicerade frågor som rasism, ojämlikhet och demokratiska principer. Vilket trots allt är viktigare frågor än ett lejon.
Framtiden är här 1:
Nu kan du hålla upp kameran mot en skylt och få den direktöversatt på skärmen till svenska meddelar Google. Undrar om det hade hjälpt SD:s katastrofalt dåliga engelska i tunnelbaneannonsen.
Framtiden är här 2:
Har ni sett videon med roboten som beställer burgare i Drive Thru och skrämmer livet ur personalen? I verkligheten är det en komiker som utför ett prank. Men det som är läskigt på riktigt: hur många av tjänstesektorns lågkvalificerade jobb kommer försvinna på grund av den ökade automatiseringen?