Bebisar som doftar bajs är bättre än stora barn
Mina barn börjar bli stora. Snart sex och snart fyra. Som jag har längtat efter stora barn. Barn som man kan prata med, som lyssnar. Som jag vill banka pannan blodig mot källarväggen nu. Vem vill ha stora barn när man kan ha en bebis som luktar sötsliskigt amningsbajs och bara är?
Jag trodde att föräldraskapet var lite som att skaffa hund. Först en underbar valp som måste tränas och tränas och tränas.
Sedan; människans bästa vän, lojal in i döden och en ständig följeslagare.
Sitt och ligg och rulla runt och gå och lägg dig hundjävel.
Stora barn rullar inte runt. De städar inte sina rum, de har knäck i öronen och de går ALDRIG och lägger sig. Inte i hundkorgen och ingen annanstans heller.
När barnen var bebisar tyckte man att man hade tusen problem och lika många sorger. HAHAHA, vilket skämt. Lite skrik, lite gulgeggig avföring och ont i tutten. Voj voj voj, lyxproblem. Fly mig en sårig vårtgård anyday och jag ska bära den med den med huvudet hållet högt.
Kvinnor i femtio-sexioårsåldern lade huvudet på sned och suckade med något fånigt i synen och sa ”små barn små problem” och man ville sticka långa och nyslipade knivar i deras mogna nackar. Hade inte jag problem tantskrälle?
Gjorde jag rätt? Skulle de växa? Skulle de sova på rygg eller mage
eller stående på huvudet? Innehöll mjölken tillräckligt med näring?
Skulle snippan läka och bli som förr och var ställde jag AD-dropparna? Så mycket att fundera över, så mycket ångest.
Helt i onödan skulle det visa sig. Barn har en förmåga att växa och bli stora hur lite de än äter och trots att man glömmer AD-dropparna i ett halvår (hypotetiskt). De löser allt det där.
Sedan börjar de dagis, blir fyra och fem och snart sex och bebis-
tiden är blott en vacker dröm i ett lättlevt förflutet.
Nu ska de ha kompisar, de ska inte bli mobbade, de ska inte mobbas, de ska inte se på när andra mobbar. De ska inte rymma bort till lekplatsen där det för ett par år sedan fanns en blottare. De ska inte bli stannade av tidigare dömda karlar i röda Saabar.
Snart kommer sexåringen hem från dagis och säger: ”Skit och jävlar”.
”VAR har du lärt dig det där?”
”Av dig mamma, du sa dessutom helvetes jävla skit och fan”
”På det viset”
Nu har det gått ett par år sedan jag hade en bebis själv och jag lyssnar på vänner som har fått första bebisen. Det är ett evigt ojande om burkmat, sömntider och annat trams. ”Små barn små problem” tänker jag hånfullt och gement för mig själv men säger inget. Jag ogillar långa vassa knivar i nacken lika mycket som någon annan.
Aftonbladets