Jag fattar inget av dagens löpsedlar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är ju en sådan där grej som man kan fascineras av ibland. Hur förvånansvärt ofta som tidningarna lyckas vara fullständigt överens i sin nyhetsvärdering. På förstasidorna, på löpen, i rubrikerna och kring vad som var viktigast just den här dagen (Eller i alla fall gårdagen.).

Nyhetsvärderingar har nog aldrig varit min starkaste pryl. Sätt mig på en chefredaktörspost och jag hade gett Christer Fuglesang en artig helsida. Max. Nakenchock? Hon hade ju skor och trosor på sig. Kikkis bantning – det har vi redan gjort en gång. Klimathotet? För några månader sedan hade jag tvärsäkert sagt att intresset för klimathotet ligger på samma stabila nivå som intresset för Irakkriget, det vill säga – ge det en notis någonstans mitt inne i tidningen där man påminner folk om att läget är fortsatt åt helvete. (Kolla, vi varnade ju er i alla fall.)

Om ingen dirigerar mig kommer jag konstant att åka till fel platser vid fel tillfällen och kolla på helt fel sorts saker som ingen kommer att vara speciellt intresserade av att gå i gång på, varken på förhand eller i efterhand. Inget som ungar kommer att rita teckningar över i direktsändning och inget som kommer att ta sig till några löp.

Som i lördags. Tog bilen ut till ”Utmaningen” mellan herr- och damlandslaget i curling. Jag trodde att det skulle bli någonting stort. Tycker fortfarande att det är någonting stort. Kanske hade jag väntat mig något annat, något mer. Fler ob-bussar och fler Ture-, Arne- och Sickans bussbolag-bussar med halsdukssupportrar. I stället landade jag mitt ute i ett industriområde på en parkering i ett kompakt vintermörker som förvandlar allting till svart-vit film. Den typen av ställe som man hamnar på när man tror att man skall bli invigd och i stället får en pianotråd kring halsen.

Ändå. Jag ville se det på riktigt, och kanske mest av allt, jag ville ha varit där. Med mitt soppiga sinne för nyhetsvärderingar kändes det som ett mer historiskt ögonblick än en lärarinna som sitter på en pall i en delfinal och sjunger inför publik för första gången, och låter som en lärarinna som sitter på en pall i en delfinal och sjunger inför publik för första gången.

Dessutom var jag nyfiken. För sju år sedan skrev jag om idrotter som skytte, curling och dart och frågade mig varför man inte kan köra med mixade klasser i sporter som inte kräver någon större fysisk råstyrka.

En manlig tränare i skytte förklarade och sa att ”tjejerna är bra till en början men sedan tappar de intresset. Då är det killar och smink som gäller.” En tränare i curling sa att ”tjejerna är duktiga men när det kommer till kvastmomentet orkar brudarna inte sopa undan”. (Ett problem som antagligen är unikt för isbanor, med tanke på hur överlägsna kvinnor anses vara i kvastmomentet när det gäller underlag som linoleummattor, trägolv och klinkers i offentliga miljöer.)

Samtliga tränare hävdade också att killar och tjejer inte kan tävla mot varandra eftersom killarna är för överlägsna. Något som skulle bli alldeles för deppigt för tjejerna i längden. (Ett argument som borde tala för kenyanklasser för långdistansare så att de vita snubbarna också får en ärlig chans.)

Allvarligt talat. Hästsporter, Dakarrallyt. Snacka med Jutta Kleinschmidt eller snacka med kinesiskan som vann lerduveskyttet i OS i Barcelona när man fortfarande körde med mixade klasser. (Något som man slutade med efter hennes seger.) Jag sitter i en låg byggnad med korrugerat plåttak och tittar på en könskamp på hal is i en sport som får människor att flyta fram som figurer i Crouching Tiger, Hidden Dragon. Det är vackert. Det är outsägligt spännande. Men framförallt. Det är jämnt. Jämna resultat ger inga krigsrubriker. Inga förstasidor. Och inga löpsedlar.

Men historien kommer att ge mig rätt. Det är här det skrivs historia.

Lena Sundström