Miljoner lär minnas den sege lille presidenten
Bara tre dagar kvar tills vi säger bye-bye Bush. Hoppas vi inte ses igen.
Eller?
Jag kan inte vara ensam om att ha en viss faiblesse för den sege lille presidenten, som tänker sakta och som har svårt att forma ord till meningar. (Hans mest minnesvärda kom, när han uttryckte medkänsla med en familjefars svårighet att få pengarna att räcka till: ”I know how hard it is to put food on your family.”)
Dock har Bush varit något så ovanligt som en gentleman. Under sin presidenttid har han inte varit inblandad i någon personlig skandal, ekonomisk eller sexuell. Ni såg också för någon vecka sedan hur han samlade tidigare presidenter, Carter, Bush Sr och Clinton samt den kommande Obama för en pow-wow. För Obama gör han maktskiftet smidigt. Det kan jämföras med hur Clintonfolket för åtta år sedan gjorde allt för att sabba för Bush.
Och Bush visade sinnesnärvaro – samt humor och stil – när nyss i Bagdad en hysterisk arabisk fotograf slängde skor rakt mot presidenten.
Dock är det inte goda manér och förmågan att ducka snabbt som avgör en presidents eftermäle. Det är politik och resultat.
Bush har till stor del fört en dålig politik. Hans åtta år finns sublimerade i Abu Ghraib och New Orleans. Vare sig han bär skuld till den eller ej, förknippas han med den ekonomiska krisen. Nu i avskedets stund har 76 procent av amerikanerna en negativ syn på honom. Demokrater tycker illa om Irakengagemanget. Republikaner finner att Bush varit för lite konservativ och låtit byråkratin växa. Deras parti ligger i ruiner.
Finalveckans recensioner i amerikanska medier är därför hätska: ”May you live forever, you son of a bitch”, lyder vänstersajten Thruthouts avskedsord. Andra triumferar över ”eder förestående arbetslöshet”. Någon tar till Bibeln och kallar honom Kain, dråparen.
Bush var en bokmal, som varje år läste fler än 50 böcker, kvalificerad litteratur, mer än en i veckan. (Gör ni det?) Men han var aldrig mycket för att uttrycka sig. Av naturnödvändighet missar han Winston Churchills praktiska metod:
”Historien kommer att behandla mig väl”, sa Churchill, när han efter andra världskriget publikt befann
sig i ett bottenläge.
”Hur vet du det?”, frågade en god vän.
”Jag avser att skriva den själv.”
Historien kommer inte att behandla Bush väl. En rubrik i veckan löd: ”Är Bush Amerikas värsta president någonsin?”
Amerika har haft 43 presidenter: Ofta rankas de både i folkomröstningar och vid historieprofessorers seminarier. Det råder enighet om namnen i topp: Washington, Lincoln, Teddy Roosevelt, Reagan, Jefferson och Franklin D Roosevelt.
Men värst? En universitetsundersökning om de elva presidenterna sedan andra världskriget sätter Bush allra sist, Nixon näst sist och Clinton trea från slutet. Det är Irakkriget som fällt Bush: ”Jag tror att jag var oförberedd på kriget”, sa han nyss i en intervju.”Det jag ångrar mest måste vara de felaktiga underrättelseuppgifterna.”
Men inräknat de 32 presidenterna före andra världskriget räddar Bush en aning. Under sig har han då Harding, som på tjugotalet stod för isolationism och bäddade för depressionen. Där finns Buchanan som inte förutsåg sydstaternas utbrytningsförsök och som lät slaveriet breda ut sig i fler delstater.
Varför gick det inte bättre för Bush? Otur? Ja. Men det måste sägas, att han också hade tur. Han skulle inte vunnit valen 2000 och 2004 om demokraterna utsett bättre kandidater är pösmunken Gore och tråkmånsen Kerry.
Har han haft några goda sidor? Ja. Fredsforskare fann att under Bushåren har antalet krig i världen minskat till en historiskt låg nivå. Sjukvården har förbättrats. Bloggaren Dick Erixon har noterat, att internet under Bush-åren inte utsatts för klåfingrighet och därför tekniskt, ekonomiskt och publikt utvecklats väl.
Och när stormarna en dag lagt sig kommer miljoner amerikaner att minnas: Bush stod för statens mest avgörande plikt – att skydda sin egen befolkning. Det är ett faktum att sedan nine-eleven har Amerika inte utsatts för en enda attack, ett enda terrordåd.
Det trodde vi inte nine-twelve.