Efter corona är vi till och med beredda på krig i Europa
När man är liten känns det omöjligt att man någonsin kommer bli äldre. Rent teoretiskt vet man att det sker varje dag – men man kan inte förstå det. För varje år längtar man efter att fylla år. Att ligga där i sängen pirrig och låtsas sova medan mamma och pappa slår in presenter på undervåningen. Men månaderna, veckorna och dagarna fram tills födelsedagen går så plågsamt långsamt att man undrar om det faktiskt kommer hända. När man vaknar på födelsedagsmorgonen känns det lika overkligt varje gång.
När man är vuxen infinner sig ofta samma typ av känsla. Men nu handlar det inte om saker man längtar efter – utan om katastrofer man till varje pris vill undvika. Man tänker på cancer. Man tänker på att det inte är möjligt att cancer drabbar någon man älskar. Visst kan man teoretiskt förstå att oddsen säger något annat. För cancer drabbar en av tre. Men det spelar ingen roll. Att det skulle hända är för overkligt.
Corona gjorde något med den naiviteten. Vi skulle inte drabbas av en pandemi. Skolor skulle inte hålla stängt. Människor skulle inte ligga i isolerade rum och tvingas dö ensamma. Men så händer det. Den första tiden kan man inte koncentrera sig på något annat. Allt i ens eget liv känns så ovärdigt futtigt. Ska jag bara fortsätta laga mat, jobba och gå promenader som om ingenting hänt? Man uppdaterar nyheterna och livesändningarna med sekunders mellanrum. Man hoppar mellan alla nyhetssidor – har någon hunnit få ut ny information någonstans?
Men sen slutar man med det. Man har vant sig. Och man har anpassat sig – snabbare än vad man kanske trodde var möjligt – till en ny verklighet.
Den 24 februari var en känsla av déjà vu. Jag sitter och uppdaterar nyheterna på samma sätt som för två år sedan. Nu handlar det om krig i Europa. När läget var spänt mellan Ryssland och Ukraina för två veckor sedan sa min syster till mig ”om detta hade varit innan corona hade jag sagt att det inte kan hända. Det kommer inte bli krig i Europa. Men efter corona känns det som att allt kan hända”. Hon hade rätt.
Före pandemin var verkligheten uppbyggd av grundpelare. Det var väggar som vi lutade oss på som avgjorde vad som var möjligt och inte. En sån bärande vägg föll för trycket under pandemin. En annan ligger nu i skärvor på en gata i Kiev.
En sak som corona har lärt oss är att när chocken har lagt sig, när känslorna av overklighet sjunkit bort, infinner sig ganska snabbt en känsla av att det nya läget är normalt. För människorna i Ukraina är det en överlevnadsinstinkt. Men hos mig är det nog snarare en feghet. Om jag accepterar denna verklighet som det nya normala kan jag fortsätta med mitt liv.
Men vi måste vägra. För när man är liten känns det omöjligt att man någonsin kommer bli äldre. Men det blir man. Och som vuxen har man en skyldighet att komma ihåg att det inte bara är tidens gång – det är också en rättighet.
Vi får aldrig vänja oss vid något annat.