Pride – en exotisk fälla för de fria homosarna
Så är det snart dags för Stockholm Pride igen, en fest som jag har blandade känslor inför. Vad är det jag firar? Att homos är som alla andra – vad det nu är – eller exotiska och annorlunda? Tolerans är viktigt, men vad förväntas jag tolerera? Mig kvittar det lika vem man älskar eller tänder på. Ingenting att varken hetsa upp sig över eller göra cirkus av.
Vi lever i en schizofren tid då man i somliga grannländer inte får diskutera homosexualitet för att det är så fult medan vi här bör hålla tyst för att det är så fint. I politiskt korrekta kretsar har bögen och lebban hamnat på piedestal, vilket inte heller är lyckat.
Om homonormen inte ifrågasätts blir det som i den tecknade serien South Park, då den homosexuelle mellanstadieläraren Mr Garrison inför klassen för upp en gnagare i sin läderklädde assistents rumpa med förhoppning om att få sparken, stämma skolan och få miljonskadestånd. Mr Garrison blir inte sparkad. I stället applåderar man hans mod och frisinne, medan de som ifrågasätter hans pedagogik blir skickade på tolerans-läger.
Jag har tusen frågor, vad är till exempel meningen med viss bögkultur där man i det närmaste tvångsmässigt ska knulla främlingar i parker och mörka källare? Vore det ett fenomen bland heteros i villa-förorter skulle det debatteras och skärskådas. Men inte homos.
Jag ifrågasätter också tjejer som kallar sig politiskt lesbiska. Hur sunt är det att välja läggning av politisk övertygelse? Hur blir kärleken och sexet när man möts på grund av politik snarare än ömhet eller kättja? Jag vägrar tycka att allt under homoflagg är ljuvligt, mysigt och frigjort.
Homosexualitet uppfattades på Oscar Wildes tid som skrämmande och förbjudet. Ändå var Wilde fri från normer, med en älskad fru, två barn och den unge, förtrollande vackre herr Bosie som alla tidvis bodde under samma tak. I dag är alltför många homosexuella tillgjort lättsamma och karikatyrer av Oscar Wilde.
Tänk om Magnus Betnér har rätt, att alla är bi? Eller att man under ett helt liv kan glida i och ur homosexualiteten beroende på vem man möter på vägen.
Jag förstår inte varför en del homos vill axla gamla unkna normer med kärnfamilj och kyrkbröllop. Heteronormen stinker, utropar man inför årets Pride. Varför tycks den då så åtråvärd? När man blir mainstream är udda läggning inte längre ett ess i rockärmen.
Svårast har jag för heterosar som i nedlåtande exotiserande välvillighet lägger huvudet på sned och bubblar över av ödmjukhet och tolerans. Varför daltas det med homosexuella som vore de gulliga apor på Skansen? Vore jag gay skulle jag äcklas av sådan behandling.
Det har inte gått lång tid från att homosexuella ansågs sjuka, förföljdes och mördades, till att man – åtminstone i svensk media – upphöjer dem till noblare än hetero. Inte så att det är dags att tagga ner kampen, men kanske måste både de som är och inte är sluta förenkla, exotisera och reducera bilden av homosexuella.
Jag ogillar mediegullandet kring Stockholm Pride och att det etablerade samhället har blivit homosarnas bitch. Alla vill sponsra festivalen, för vilka vågar neka och framstå som homofoba? Jag tror att sponsring kan stjälpa, likrikta och göra jippo av gayrörelsen.
Pride cementerar bilden av vi och dom, grå heteros mot glittriga homos.
Jag hoppas att festivalen sjunger på sista versen för så länge den existerar är homosexuella ett kittlande och udda inslag i en annars normal vardag. Men medan den finns är jag där. Vi ses på Pride.