Visst kan man vara för och emot i politiken
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-10-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
D e får ständigt veta att de har blivit gamla, tröga och förkalkade till kropp och själ, särskilt själ, de som inte anser att världen är svart-vit, de som inte utesluter tredje ståndpunkter, de som hävdar att man inte nödvändigtvis är emot även om man inte är hundraprocentigt för.
Särskilt Dagens Nyheters ledarsida tar lätt till förklaringen "gammal och bakom flötet" när den kommenterar socialdemokraternas diskussion om utrikespolitiken och den lätta kursändring Sverige har företagit med Göran Persson och Anna Lindh vid rodret.
I somras fick Sten Andersson veta att han var gammal och passé i anledning av att han inte delade statsministerns syn på läget i Mellanöstern och i förra veckan var det Ingvar Carlssons och Carl Thams tur därför att de försökte se terrorattacken mot USA i ett maktpolitiskt sammanhang.
Äntligen, med en ny generationen socialdemokrater i Kanslihuset, vågar Sverige gå med i försvaret av frihet och demokrati, av vår västerländska värdegemenskap, vågar göra det av sitt fullaste hjärta, jublar man. Äntligen har man gjort sig av med det fega hukandet, arvet efter andra världskriget, den nesliga ovanan att vilja ha det göttaste, välståndet, friheten och demokratin men aldrig ha råg i ryggen att ta ställning när alla dessa goda ting är hotade.
Nu kämpar Sverige i EU:s led, vid stormakternas sida mot terrorismen och för det sårade USA:s rätt att hämnas på sina angripare.
Visst, även ett gammalt barn av neutraliteten som livshållning i säkerhetspolitiken, kan känna starkt för att det som nu pågår i världen inte bara ger oss rätt utan också skyldighet att helhjärtat ställa upp för den samhällsordning vi själva tror på, den samhällsordning som ju också uttrycker vår kulturs och vår civilisations föreställningar om gott och ont.
Principiellt är det inte heller särskilt kontroversiellt för oss att göra det eftersom FN i bred enighet ställer upp för samma värderingar och samma mål. Att Sverige och för övrigt även Finland inom ramen för FN gör vad de kan för att vara till mesta möjliga nytta i den än så länge svårkonkretiserade kampen mot terrorismen är väl självklart liksom att båda länderna deltar i EU:s motsvarande ansträngningar.
Så långt har jag inga som helst svårigheter att hänga med i vad som krävs i dag i det internationella samfundet som ju står inför helt nya utmaningar och fungerar utifrån andra premisser än vad som var fallet då Berlinmuren ännu klöv Europa och två stormaktsblock rivaliserade om världsherraväldet.
Vad jag har svårare att förstå är att världen nu, sedan Sovjetunionen avlägsnats från världskartan och USA ensamt kvarstår som supermakt, skulle ha blivit så enkel och simpel att divergerande intressen inte längre finns mellan stora och små stater, mellan USA och Europas stormakter med deras historia och traditioner och exempelvis de små länderna i Norden som lever efter sina värderingar, sina ambitioner och sin historia.
Jag har rysligt svårt att förstå att världen på tio år har förändrats så till sitt väsen att det är okontroversiellt för två nordiska demokratier, som i århundraden saknat imperialistiska, kolonialistiska och neokolonialistiska ambitioner, att göra gemensam sak i vått och torrt med alla västerländska stormakter som ju ådrar sig mycket av omvärldens vrede just på grund av sina maktambitioner.
Jag har svårt att förstå att världen nu ter sig sådan att länder som Sverige och Finland saknar rätt till en nationell säkerhetspolitik som avser att skydda dem mot angrepp och hot som primärt är avsedda för stormakten USA men som kan drabba dem ifall de uppträder som företrädare för USA:s politik och intressen.
Förenta staterna är en stor demokrati, ett fritt land och ett land med många respektingivande traditioner. Men Förenta staterna är sjuhelsikes mycket annat också som vi har rätt och skyldighet att ta avstånd från - bland annat en brutal stormakt.
Det är idioti att påstå att man i politiken inte kan vara både för och emot - det är själva verket vad skicklig politik går ut på. Det är korkat att påstå att Tredje Ståndpunkter är fega.
Alla som någon gång mäklat fred vet vad en tredje ståndpunkt är värd.