Dags att sticka hål på vår chauvinistballong
Heimerson– i världen
Har jag sovit i skolbänken? Är det något jag missat?
Jag undrar, när en debattartikel dyker upp i röran på mitt skrivbord. Artikelförfattarna, fyra riksdagsledamöter, hävdar:
”Små neutrala länder som Sverige och Schweiz har genom åren spelat en icke obetydlig roll för internationell fred och säkerhet. Obundenheten av militärallianser har skapat unika förutsättningar för konfliktmedling.”
Jaså, säger jag. När? Och var?
Jag söker i minnet. Jag söker på nätet. Det blir nit.
Gjorde vi konfliktmedling under Vietnamkriget? Nej. Sveriges insats inskränkte sig till att ge fristad åt amerikanska desertörer. Men i Sri Lanka då? Nej, det var norrmännens roll (och det gick inte bra). Men i Nordirland måste vi väl ha gjort något gott? Nej, det står inte att finna. Och Tibet? Nej, när Dalai Lama varit på Stockholmsbesök har han oftast inte varit värd ens en kopp kaffe med statsministern.
I Kashmir då? Ja en handfull svenska FN-observatörer har varit där. Men knappast en lösning eftersom konflikten går i sitt sextiofjärde år. Och i Nordkorea? Likadant. Trots att svenska officerare gör sin plikt i en stilleståndskommission råder efter 61 år officiellt ett krigstillstånd. Sveriges ambassad i Pyongyang har roll som postfack för flera nationer, bland dem Amerika.
Jag kan erinra mig en händelse – sannolikt den enda – vid vilken Sveriges neutralitet tillsammans med vårt lands obetydlighet varit utslagsgivande: vid stormakternas val av FN:s generalsekreterare 1953. Det blev, som en femte urvattnad lösning, Dag Hammarskjöld. Andra internationellt verksamma svenskar har varit Raoul Wallenberg, som 1944 räddade judar i Budapest; men det var på CIA:s initiativ. Folke Bernadotte hade 1948 uppdraget att medla mellan Israel och Palestina. Det var en mission impossible och slutade med att han mördades. Diplomaten Gunnar Jarring var under 70- och 80-talen Mellanösternmedlare. Allt han föreslog resulterade i ingenting.
Men Olof Palme då, hans insatser? Palme var kanon, när han 1975 skildrade kommunistledarna som ”diktaturens kreatur”. Men han var flat, när han som medlare i Irak-Irankriget 1981 sa: ”Ayatolla Khomeini bygger med pedantisk noggrannhet upp demokratin i Iran”. Fjäskpratet ledde inte ens till fred. Långt in i 80-talet stod Palme för en svensk Sonderweg och sökte samförstånd över järnridån. Om resultat fanns i sikte förekoms det av kommunismens kollaps.
Måndagsrörelsen bidrog till baltiska länders frigörelse – men verksamheten skedde mot regeringens och UD:s vilja. Svenska soldater i FN-tjänst har – speciellt i Kongo och Bosnien – spelat roll i skydd av civilbefolkning. Dock inte mera avgörande än pluttländer som Ghana och Fiji.
Hur har de fyra riksdagsmännen – alla miljöpartister som är emot riksdagsmajoritetens och sitt eget partis ställning till svenskt militärt engagemang i Afghanistan – fått för sig att Sverige spelat en unik roll i konfliktmedling, när den historiska verkligheten är den motsatta?
De är, som vi alla, offer för indoktrinering. Denna lyder: Sveriges neutralitet inte bara räddade oss från att dras in i andra världskriget. Vår hållning var moraliskt överlägsen alla våra grannländers. Pragmatisk neutralitet muterade till neutralism. Denna blev en ideologi, som måste förses med sin egen ärorika historia och triumfer.
Myterna skapade sitt eget momentum. De resulterade i en svensk självöverskattning av vårt större förnuft och vår moraliska överlägsenhet.
Någon behöver sticka hål på svenskens chauvinistballong. Jag tackar de fyra riksdagsmännen för att de gett mig chansen att göra det – här och nu.
Jag erinrar mig hur den lärde krigaren professor emeritus Bo Huldt i en föreläsning nämnde den gång Sverige verkligen spelat en huvudroll i internationell politik. Det var när Gustaf II Adolf vann slaget vid Breitenfeld och därmed förhindrade Europas stater att gå samman i en union. Det tog nästan 400 år för Europatanken att komma till skott igen.