Snabba – på att rusta ner

”Förr hade SJ personal som kunde hantera piassavakvast och skyffel”

rallarna röjde Fram till 1950-talet fanns det statliga tjänstemän med personligt ansvar för en viss bit av järnvägen. Varje dag kontrollerade banvaktarna sin sträcka och höll spåret i ordning.

SJ och Banverket har halverat sin personal, men enligt den ansvariga ministern Åsa Torstensson är det inget problem.

Tidigt i går kväll satt hon i en bil efter en, antar jag, ansträngande dag.

I mobiltelefonen drog Torstensson till med en svensk politikers reflexmässiga svar.

Hon sa att andra länder studerar hur Banverket lyckats så fint med att göra järnvägen effektivare. Sverige är alltså, som vanligt när en politiker talar, internationell föregångare – även om tågen står stilla och svultna passagerare är inlåsta i vagnarna.

Som svar efter en helg med paralyserad kollektivtrafik var det grovt, men det skulle komma mer:

Jag presenterade statistik för Torstensson som visar att Banverket och SJ mer än halverat sin personal. Hon kontrade med att det ”kan vara fler än förr som är ute och arbetar på spåren”. Men det syns inte i statistiken, ty Banverket hyr in entreprenörer.

Jag frågade om hon verkligen vet att det är så.

Torstensson svarade att det gör hon inte.

I själva verket visar statens egna siffror hur snabb och brutal nedrustningen av SJ och Banverket har varit.

1970 transporterade järnvägen 6,2 miljarder personkilometer i Sverige. 2008 var det 11 miljarder.

Nästan en fördubbling i tågåkandet alltså.

Godstrafiken har också ökat dramatiskt. 1970 transporterade järnvägen 17,3 miljarder tonkilometer. 2008 var det 23,1 miljarder.

Statens Järnvägar delades 1988 upp i två delar, SJ och Banverket. SJ skulle ansvara för transporterna och Banverket för infrastrukturen, alltså spåren, växlarna och sådant.

1989 arbetade 7 257 personer med banarbeten. 2008 var de nere i 5 816.

1989 arbetade 26 240 personer ”för trafik”, de allra flesta på SJ. 2008 var de nere i 10 788.

Dessa uppgifter har jag fått från SIKA, statens institut för kommunikationsanalys, i Östersund.

På denna ganska häpnadsväckande statistik kan man svara: Sådan är tidens gång, allt färre gör allt mer. Det betyder inte att det fungerar sämre.

Men det är precis vad det gör. Varje höst överraskas SJ av att träden fäller löv och att en del av dessa löv lägger sig på spåren. Lika överraskande är det att loken slirar på löven.

Och sedan, efter hösten, kommer vinter! Med snö!

Då inträffar något som man inte kan lösa med automatiserade röster i telefonen och uppmaningar till kunderna att sköta bokningarna över internet.

Någon måste ta bort snön. Någon måste göra ren växlarna och vagnarnas underreden.

Jag säger inte att allt var bättre förr, men jag säger att SJ hade folk som kunde hantera piassavakvast, skyffel och spett. Fram till 1950-talet fanns det banvaktare, statliga tjänstemän med personligt ansvar för en bestämd bit av järnvägen. De kontrollerade sträckan varje dag och höll spåret i ordning. Om det behövdes kallade banvaktaren på hjälp.

Nu finns en armé med ekonomer som ler och säger att sånt där har vi inte råd med längre. Banvaktare? Vilken romantik! Hur skulle det se ut! Alla vet ju hur dyrt det är med personal!

Uppenbarligen anser regeringarna – både socialdemokrater och borgare har rustat ner järnvägen – att samhället har råd med att tågen står stilla, att folk inte kommer till jobbet och att passagerarna behandlas sämre än boskap.

Följ ämnen i artikeln