Socialtjänsten håller på att gå under – i tysthet
När jag var ung i yrket hade journalistik om fattigt folk med bekymmer lägsta status, kallades ”socialporr”. Men även kriminalreportaget hade låg status. Kriminalreportrar var halvhemliga män i långa rockar som kom och gick på redaktionen, ibland bärande på en tårta som skulle till någon polisstation.
Nu vill alla göra krim. Leif GW Persson är en landsfader som skjuter upp glasögonen i pannan och berättar hur det egentligen är.
Tecken finns på att även socialreportaget skulle kunna viktiggöras.
Maciej Zaremba heter en journalist som skrivit fyra långa artiklar om vårdnadsfrågor och påstådda rättsövergrepp styrda från socialtjänsten; rubriken: ”Rättvisans demoner”.
Kajsa Ekis Ekman heter en annan skribent som kallar berättelserna ”patriarkala pekoral”.
Notera tonläget. Det är oförsonligt, stort uppslaget och på kultursidorna i Dagens Nyheter av alla ställen. Formuleringsglädjen är på topp.
Zaremba jagar en dold konspiration där socialtanter lever ut sina mansfobier. Ekman får in en fullträff med sin poäng att män faktiskt får vårdnad och umgängesrätt, oavsett vad de har gjort mot barnen eller deras mammor.
Sedan dog debatten. Fast ett av vår tids dolda och farliga problem är att socialtjänsten i tysthet håller på att gå under, fjättrad i systemfel och resursbrist.
I tysthet, fast det är myndigheten med makt över de frågor som är viktigast för människor, våra familjer, våra barn.
Mordmurvlar blev rättsjournalister, alla medier följer närgånget stora fall, brottsoffer syns och hörs överallt.
Men kring den del av rättsamhället som omfattas av sociallagstiftningen ser vi ingen metodisk nyhetsbevakning, inga livesändningar från aktuella tvister. Ingen folkkär expert hytter med käppen åt korkade utredare, socialchefer och förvaltningsdomstolar.
Så är också socialreportaget den svåraste genren. Svårt att få fram sekretessbelagda handlingar, konfrontera ansvariga som gömmer sig bakom tystnadsplikt, svårt att vaska fram sanningen i mångåriga haverier, svårt att hantera trasiga människor.
Och så det kvarstående hindret. Brott drabbar vem som helst. Problem med socialtjänsten tror vi inte att ”vi” kan få. Det är för andra. För fattigt folk med bekymmer.