När du ser den söta hunden glömmer du bort demonstranten
Publicerad 2015-04-01
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Ungdomspolisen Linda i Västerås och polishunden Eddie är bara några exempel på den nya trenden. Hur många gånger har du inte klickat på en länk dina vänner delat på Fejjan, och fått tårar i ögonen när du läser en brutal och omskakande inblick i polisens hårda vardag? Eller skrattat åt den lokala polisens instagram när dom bjuder på en riktigt korkad kriminells snedsteg? Eller dött söthetsdöden när polishundsvalpar flimrar förbi med för stora tassar i flödet?!
Sociala medier har blivit polisens hemliga PR-vapen.
Det är inte konstigt att snart samtliga polisdistrikt kommunicerar direkt till allmänheten på diverse plattformar. Det kan vara deras bästa chans att visa allmänheten hur deras verklighet ser ut – vad som hände innan, varför man gjorde som man gjorde, och med en mänsklig röst långt bort från pressmeddelandets byråkratsvenska. Allt med den naturligt dramatiska bakgrund som upprätthållande av lag och ordning är. Det är långt ifrån säkert att det perspektivet kommer fram hos oss journalister.
Varför hatar vi i media polisen? Det gör vi såklart inte men vi är institutionella motparter. Vi vill alltid veta mest, när polisen inte vill säga ett knyst. Vi belyser det som gått snett – övervåldet, slarvet, inkompetensen. Ibland har media gått för långt, hårdvridit och säkert sabbat viktiga utredningar. Så ja – vi gör polisens jobb svårare. Men föreställ dig motsatsen – att vi skulle vara polisens publicister som hovsamt glorifierade de i vårt samhälle som har laglig rätt att slå oss. Till slut handlar det om att granska våldsmonopolet.
Polisen har så klart all rätt att posta både det sorgeliga och det gulliga. Men kom ihåg när du läser att det är de som är avsändarna. Att de presenterar den bild de vill. Och när du känner med hunden Eddie som fått en sten i huvudet, att du kanske glömmer bort hur demonstranterna behandlats.