Tidningen blir en mur mot världen
GÖTEBORG.
Jag sitter med en tallrik köttbullar, mos, brunsås och lingonsylt på en lunchrestaurang. Det är trångt. Bordsgrannen till höger är en skäggig man. Han harklar sig och drar efter luft, ljud som signalerar att han vill prata.
Man säger att ungdomar lever sina liv på nätet lika mycket som i verkligheten. Nätet stänger ute oönskade kontakter, det bjuder en tillvaro utan friktioner. Så fungerar också papperstidningen. Jag har en med mig. Man kan sätta upp den som en mur. Det vill jag göra nu. Den skäggige tar sats, strax börjar han.
– Goda köttbullar här.
– Ja.
– Fast när jag åt här senast fick jag ont i magen.
– Jaha.
– Jag blev så fruktansvärt lös.
– Mmm.
Jag håller tillbaka en impuls att sträcka mig efter tidningen. Att göra det nu vore en demonstration.
– Så jag fick gå på toaletten och skita. Faan, vad jag sket.
Jag ser ner i tallriken. En och en halv köttbulle kvar. De är stora.
– De hade väl gammal köttfärs som de ville bli av med. Så gav de den till mig.
– Mmm.
På mannens andra sida sätter sig en karl med kritstrecksrandig kavaj och bakåtslickat hår. Han lägger Göteborgs-Tidningen framför sig på bordet. Koncentrerat studerar han nyhetssidorna. För mig är det för sent. Att veckla upp tidningen nu vore en krigsförklaring, och ett hån mot den skäggiges lidande.
– Sedan dess har jag inte ätit köttbullar här.
Jag låtsas att jag får SMS och tar upp telefonen. Jag har i själva verket laddat ner Strindbergs "Inferno" och börjar läsa för att stänga ute mannen och hans krånglande mage. Jag får upp kapitlet i vilket Strindberg nyss flyttat in på hotell Orfila och serveras frukost på ett bord med potta under. Utsikten från rummet är hundra utedass. Strindberg är av Makterna dömd till "exkrementhelvetet".
Förskräckt sneglar jag på den skäggige.
– Jag blev så fruktansvärt lös i magen och fick springa på toaletten och skita, mal han.
Han reser sig tungt.
– Nu ska vi se om jag kommer emellan borden med min röööv.
Han går bort till toaletten.
Jag ser på min sista köttbulle och får kväljningar. Jag tar upp tidningen som ett sista värn mot människorna.