Vår hovnarr till kung har aldrig sålt en bil
Läs Staffan Heimersons kolumn
KÖLN. Vid hotellets frukostbord läste jag Bild am Sonntag. Tidningen hade ett fyra sidor sakligt reportage om svenske kungens kinkiga belägenhet på grund av avslöjandena om hans oscarianska utsvävningar.
Eftersom Bild am Sonntag har en upplaga om 2 miljoner exemplar och därtill är mera präktig än sensationslysten, var rubriken inte betydelselös: DER KÖNIG ALS HOFNARR. Kungen som hovnarr.
Kungen förlöjligad, reducerad till en fjant. Jag tänkte: I debatten monarki/republik kan därmed åtminstone en fråga avföras, nämligen kungens stora värde som ”dörröppnare” för svensk export.
Spelar statsskicket en roll för exporten skulle Finland, som har en president som vi inte kan namnet på, inte kunna exportera flest mobiltelefoner i världen. Mercedes och BMW skulle vara rökta, ty även Tyskland har en president som vi inte kan namnet på.
Men varor säljs genom överenskommelser mellan en säljare och en köpare. Faktorer som avgör är varans kvalitet, dess pris, leveransrutiner och personkemin mellan de inblandade.
Det är en missuppfattning att omvärldens republiker blir till sig i trosorna om deras land gästas av en kung.
Ingenting sådant händer.
En kung som gästar Frankrike, Brasilien eller Tjeckien bemöts med formbundna ritualer, vanlig hövlighet och – i bästa fall – en hygglig nyfikenhet. Flaggor hissas, trumpeter blåses, kransar nedläggs, måltider aväts, tal hålls och en del av detta visas i de aktuella ländernas television.
Men det säljer inte en enda telefon eller ett enda lokomotiv. Ingen kung kan sälja X2000 eller kylskåp.
Kunde kungligheter sälja prylar skulle inte Volvo och Saab vara fiaskon.
Vi som på yrkets vägnar sett kungen in action i främmande land är inte imponerade. Den kvicke filmkritikern Jürgen Schildt var 1981, tror jag, för
Aftonbladets räkning med på kungens första statsbesök i Kina. Schildt sammanfattade: ”Belägg kungen med exportförbud!”
Med hovnarrsstämpel på sig är kungen värdelös söder om Solliden. Exportresorna stryks. Kungens apanage kan minskas utan att det drabbar kungens expansiva lifestyle. Skattebetalarna tackar.
Det irriterar mig att det är jag som föreslår detta och inte den sammanslutning som borde ha gjort det, Republikanska föreningen.
Republikanska föreningen vill ha en statschef som tillsätts på ett demokratiskt sätt efter kompetens och duglighet. Den önskar mindre fjäsk.?
Bra. Men det uppnås inte utan handling. Hur jag än letar finner jag inga tecken på att föreningen, dess svulstigt stora styrelse (nio personer) och dess 7 500 medlemmar har gjort ett jävla skvatt mot kungen eller för republiken.
De skulle studera ett diagram (”Kungens kurva”, som nyhetsmagasinet Fokus sa i sin rubrik) som visar det vikande förtroendet för kungen och sjunkande stödet för monarkin. En situation för republikaner att utnyttja.
Mitt åtgärdsprogram:
1 Tryck upp Per Svenssons nyss utkomna ”Nej. Monarkin har aldrig varit farligare än nu” i en billig utgåva.
Distribuera den till alla Sveriges hushåll på det sätt som Forum för levande historia gjorde med ”Om detta må ni berätta”.
I sin briljanta bok, som sålt färre än 2?000 ex, säger Svensson: ”Det är hög tid att modernisera kungahuset på allvar. Marknadsutsättning. Fullskalighetsprivatisering. Låt kungen bli vad han alltid har varit, en halvtafflig chef för ett familjeföretag i pr-branschen. Staten ska varken driva bilfabriker eller kungahus.”
2 Distribuera pins (knappar) med texten NER MED KUNGEN att bära på rockslaget. Så skapades 1968 opinionen mot Vietnamkriget.
3 Låt pappor till flickor i 23-årsåldern i Stockholm få chansen att bära märket med den uppsträckta handen och orden RÖR INTE MIN DOTTER.
Förlåt, sa jag att Republikanska föreningen ingenting gör? Fel. Den har just utnämnt Lars Ohly till Årets republikan. Ohlys belönade bragd och heroiska bedrift var att han stannade hemma när kronprinsessan gifte sig i somras.
Har de inget bättre att komma med är risken att kungen överlever en förening som står för mycket snack och lite verkstad.