Det är enklare att googla än att tänka
Läser den tvåhundranittiofjärde nyhetsartikeln om Julian Assange och känner för första gången en djup samhörighet med mannen i fråga.
Visserligen är jag tämligen övertygad om att nyttan med Wikileaks avslöjanden i det långa loppet är större än den oreda man ställer till med på kort sikt. Jag förhåller mig även milt tvivlande till äktheten i de vittnesmål som ligger till grund för att han nu sitter inspärrad i London.
Varken datahackning eller våldtäkt ingår i min personliga intressesfär, men senaste nytt om Assange fick mig verkligen att rycka till. Genom sin advokat har han begärt att få tillgång till en dator i fängelset. Med argumentet att han inte kan skriva för hand.
Även om han säkert känner sig ensam i cellen ska han veta att han inte är ensam om att inte kunna skriva för hand. Vi är åtminstone två.
För något år sedan fick jag en samling teckningar, lappar och skrivböcker som min mamma hade sparat från mina första skolår. Streckgubbar och krulligt rafs som föreställde en blomma – ja, ni vet. Och mödosamt nedplitade ord och meningar som såg ut att vara gjorda av en sexåring.
I princip har jag samma handstil i dag. Den är liksom tillbaka på ruta ett. Jag peakade nånstans i 20-årsåldern med fin pinktur och säker hand men sen dess har det bara gått utför. Om jag inte skärper mig ser det mesta ut att vara skrivet av en sexåring eller på fyllan (då jag dock kan få till det riktigt flamboyant, om jag får säga det själv).
En enkel inköpslista med mjölk och ost klarar jag. Att skriva mer än några meningar för hand blir en plåga för både muskulaturen och eventuella läsare.
Ibland får jag ett ryck och överinvesterar i reservoarpennor och flotta anteckningsböcker, men hur smarta tankar jag än formulerar ser dom ut att vara skrivna på dagis.
Jag gick kvällskursen på
Facits maskinskrivningsskola 1973 och har använt dator dagligen sedan mitten av åttiotalet. I princip behöver jag aldrig titta på tangentbordet. Varje finger hittar hem till varje bokstav. Men i dag kan jag knappt hålla i en penna.
Allt är naturligtvis datorns fel. Som allemans mångsidiga vardagsredskap ger den otroliga möjligheter till kunskap och underhållning, men jag är rädd att den också riskerar att ”deleta” fundamentala funktioner. Det är ju redan enklare att googla än att tänka.
Vad är det mer vi kommer att glömma bort eller tappa förmågan till?