Kalmar slår Blåvitt och plötsligt är läget akut
Jag har levt med fotboll in på huden sedan 2001. Så otroligt mycket bollsport som jag aldrig valde, fotbollen valde mig och höll ner mig mot konstgräset mot min vilja och det är alltid svarta konstgräskulor på mattan i hallen.
Så mycket fotboll och ändå minns jag bara de matcher där jag födde barn och de där Kalmar FF vann allsvenskt guld.
Det är tre matcher. Resten är: än flög bollen hit, än flög bollen dit.
I söndags var det hemmapremiär på Guldfågeln, arenan som ligger på andra sidan motorvägen och som inte heter Fredrikskans. Och om ni tror att det ska komma en dag när jag inte längre är sur för att de byggde en ny arena så är jag säker på att det finns folk som fortfarande är arga på Ölandsbron, och den är ändå användbar.
Om vinden ligger rätt så hör vi när det blir mål. Om vinden ligger rätt och någon gör mål vill säga.
Men i söndags nätade Kalmar flott två gånger när de tog emot IFK Göteborg. Efter matchen var Kalmar glada, han den långe från Danmark var glad, han den långa från Norge var glad och han den långe som sitter i styrelsen kom hem och var glad i sin långa röda halsduk, lång var hans tandrad, lätt på långa foten var han.
Efter matchen såg jag Kalmarspelarna gå runt i den där avslappnade segerlunken, när de meditationsandas, känner på gräset med dobbarna, klappar med armarna i luften mot klacken som aldrig slutar skrika. Kärleken dem emellan. Vilken slags kärlek är det? Den sköra sorten, den som kan vara över så fort du råkar förlora ett par gånger i rad trots att du gjorde ditt bästa.
Opålitlig kärlek.
Villkorad kärlek.
Oäkta kärlek.
Precis när jag skulle lämna teven så fick jag syn på blåvitts klack. Unga män med lite för låga jeans och lite för korta sportjackor och gapande munnar.
De hängde med bukarna hårt pressade mot stålräcket på det där sättet som ettåringar gör på soffans ärmstöd innan de flippar över och viker nacken bakåt så att mamman tänker att hon inte längre är någons mamma.
Men hur fulla männen än är så lyckas de hålla sig kvar i stående ty vreden håller dem erigerade.
Varför var de så arga? Jag var tvungen att vänta tills Joachim kom hem och medan jag väntade lät teven mig veta att ingen från IFK Göteborg gick att intervjua eftersom de hade ”stängt in sig i omklädningsrummet.”
Vad är det här för dumheter? Två matcher in i säsongen och läget är akut upprört, förbannat och avgå alla. Fansen står och skriker på sitt lag och pekar att de ska komma till kortänden och förklara sig.
Är detta något slags tecken i tiden? Det är tufft nu. Ryssland är ett hot, Kina likaså, räntepiss, matprispiss och AI kommer ta alla jobben och inte ens Carola får skylla på invandrarna. Det minsta man kan begära i den ömtåliga situationen är väl att ens favoritlag slår töntbönderna på bönders vis.
Snälla lilla vansinnet, stilla sig.
Snälla lilla klacken, gå varsamt fram.
Betänk att ingen har det bra förrän alla har det bra.
Och män i kortbyxor och dobbar behöver också ha råd med paprika.