Var och varannan Putin-anhängare i liberal kampanj
Bombliberalerna på Expressen är på krigsstigen mot Aftonbladet. Man menar att vi går den ryske ledaren Putins ärenden och att kultursidan rentav gjort sig till plattform för rysk propaganda.
Som uppmärksam läsare tycker jag nog att jag borde ha upptäckt en så högst sensationell utveckling. Men när jag tar del av vad Expressens kulturchef anför i en lång anklagelseakt (18 jan) förstår jag att denna vår putinistiska propaganda är så skickligt dold att bara ytterst skarp analys kan avslöja den. Den liberala bevisföringen är nämligen en variant av McCarthyismens logik från den hysteriska kommunistjaktens dagar under 1950-talet:
Jan Myrdal har inte skrivit på Aftonbladets kultursida, men om han hade gjort det skulle han säkert ha skrivit något putinistiskt. Jan Scherman skrev visserligen inte putinistiskt, men han var med i FNL-grupperna på 60-talet, Maj Wechselmann har inte heller försvarat Putin i Aftonbladet, men på nätet har hon gjort det, en person Tord Björk som är miljövän har undertecknat ett upprop i Aftonbladet men också varit närvarande vid en suspekt fredskonferens 2014 i Ukraina.
Och så vidare hela vägen fram till det förintande argumentet mot kulturchefen Åsa Linderborg att hon sagt att vi ska vara tacksamma för att Sovjetunionen besegrade Nazityskland under andra världskriget. Vad nu det har med Putin att göra.
Vi befinner oss alltså på en debattnivå av närmast sverigedemokratisk kvalitet. Men den liberala ilskan är inte att ta fel på. Man vill förräderistämpla var och en som ”Kreml-vänlig”, det vill säga anhängare till Putin, som tvivlar på att Ryssland står i omedelbar beredskap för att anfalla Sverige, åtminstone Gotland.
Jo, jag är part i målet, det medges. Men när Expressens ledarsida stämplade också mig som ”Kreml-vänlig” förstod jag först inte sammanhanget. Anklagelsen var för befängd, även om också jag framhållit att det var Sovjetunionen som krossade Nazityskland och alls icke England.
Men vid närmare eftertanke så klarnar nu de liberala motiven bakom den McCarthyistiska kampanjen. Var och en som uttryckt tvivel på att Ryssland ämnar anfalla Sverige, och att vi därför bör gå med i Nato, är ur liberal synvinkel landsförrädisk.
Den debatten rasade som värst förra sommaren när Expressens ledarsida till och med hotade de stackars gotlänningarna med kärnvapen: ”Det mesta talar för att Ryssland har kärnvapenbestyckade Iskander-robotar i Kaliningrad – 30 mil från Gotland”. Och så där har man traskat på. När Ryssland förstärkte sin östersjöflotta med två korvetter framhöll Expressen att dessa kunde bestyckas med kärnvapen (vilket alla världens korvetter kan). Då och då har den liberala pressen med kartor bevisat att Ryssland har en betydligt starkare militärmakt än både Sverige och Estland. Vilket också är helt sant.
Men den avgörande frågan har liberalerna undvikit under hela den långa striden om Sveriges framtida medlemskap i Nato. Nämligen varför Ryssland skulle ha något att vinna på krig mot Baltikum, det vill säga Nato, och Gotland. Vad Ryssland skulle förlora står ju ganska klart, handelskrig mot hela EU, eventuellt väpnad konflikt med
Nato, omöjliggjord export av gas och olja, ett mycket dyrt kalas med risk för ekonomisk katastrof. Men för vad? Nöjet att täppa till truten på uppkäftiga balter? Mer territorium, järnmalm och granskog?
Ingen liberal har någonsin presterat ett trovärdigt svar på den frågan.
Och sak samma med den liberala och konservativa kampanjen för svenskt Natomedlemskap. Vad skulle Sverige tjäna på att ansluta sig till en försvarsallians med Donald Trump som högste chef och länder som Turkiet, Ungern och Polen, alla på väg bort från demokratin? Skulle Sverige bli säkrare av att stå under Donald Trumps befäl?
Det finns liberaler som på fullt allvar hävdar just det, att nu när USA fått en till synes galen president så vore det särskilt viktigt att Sverige gick med i Nato för att ha ett gott inflytande. Musen som röt åt Donald Trump?
Regimen Putin är ytterst obehaglig, därom är Europas demokratier överens. Putins enda sympatisörer i Europa återfinns inom den högerpopulistiska och främlingsfientliga partigruppen. Putin tycks för överskådlig tid ha omöjliggjort en demokratisk utveckling i Ryssland, all opposition är krossad.
Det är en sak. Men det betyder inte att Putin och hans krets är ännu galnare än Trump och beredda till en sorts nationellt självmord, vilket vore följden av ett storskaligt krig.
I det läget får de liberala Nato-anhängarna en omöjlig sits när de vill skyffla in Sverige i Nato, under Donald Trump dessutom. Det går inte att föra fram en rak, positiv argumentation för den saken. Alltså får det bli en negativ kampanj: de som är emot är ”Kreml-vänliga” och landsförrädiska. Alltså måste Sverige gå med i Nato?