Vänstern vill ha daddastat

Staffan Heimerson om svenska soldater i Afghanistan

Skulle Sverige följa vänsterlobbyns krav och beordra svenska soldater att göra en chicken out ur Afghanistan 

– insatsen är för farlig! – finge det förödande konsekvenser för Sveriges roll i världen.

Det skulle vara en seger för klenmodet. Chamberlainismen skulle triumfera: Vi skiter i dom andra. Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain sa ju i september 1938, när Hitler överfallit Tjeckoslovakien, hur fruktansvärt, ­fantastiskt, otroligt det vore att vi skulle gräva skyttegravar och sätta på oss gasmasker här på grund av ett gräl i ett fjärran land mellan folk om vilka vi föga vet.

I utspel de senaste veckorna har vänsterröster – någon åkallade Olof Palmes ande över Mona Sahlin – uttryckt att det är meningslöst, att i FN:s och Natos regi upprätthålla en viss stabilitet i ett avlägset land för folk om vilka vi föga vet, pashtuner och tajiker, uzbeker, hazarer, balucher och en klase till.

På torsdag är svenska soldaters närvaro – tillsammans med soldater från ytterligare 41 länder – en garanti för att fria val kan hållas. En religiös extremgrupp, talibanerna, tänker att med landminor och missiler, hot och utpressning sabotera valet.

På valdagen kommer en del att gå bra, annat galet. I valet har kvinnor lika mycket rösträtt som män. Detta är i sig en manifestation mot talibanernas kvinnosyn. Det är, om vi håller oss till fakta, bara ­någon procent av Afghanistans befolkning som slåss. En svensk internationalist, ­general Ulf Henricsson, sa till mig: De flesta är som vi andra. De föredrar gräsmatta, bil och teve.

I solidaritetens namn ger Sverige en hjälpande hand – eller åtminstone ett finger. Det är den hjälpen vänsterröster vill dra tillbaka med motiveringen att uppdraget är farligt. På sju år har två svenska soldater dött.

För farligt för vem? Soldaterna är där av fri vilja. Omvärldens engagemang lönas en dag med att Afghanistan blir fredligt och fritt. Men, sa Henricsson, vi ska förstå att det inte går på tre år. Det tar tre generationer.

Det finns i utspelen också en dold agenda: anti-amerikanism. Vi ska inte hjälpa de jävla jänkarna. Dock tror jag, att Mona Sahlin har vidgade vyer sedan hon gift bort sin dotter Ann-Sofie med en svart amerikan, en FBI-agent som stundtals finns vid president Obamas sida.

Resultaten av vår tids kamp mot elakheten är övervägande ljus. Tyskarna lyckades rota ut den bestialiska Baader-Meinhoffligan. Britter och IRA uppnådde efter 36 år fred på Nordirland. Iraks religionskrigare har tröttnat. ETA ligger i dödsryckningar. Vi är ense om att vill se juntan i Burma avdunsta, Zimbabwe gå mot ljusare tider och Ryssland att dra in klorna en aning.

För att nå resultat fordras insatser av krigare och diplomater, läkare, lärare och observatörer. Ibland är ­Sverige med och spelar en roll.

Men med vänsterns krav på neo-isolationism skapar vi en daddastat som i praktiken gör utlands­engagemang omöjligt. På försommaren gjorde jag en bilresa genom Balkans och Kaukasus konfliktområden. Svenskar hade sökt sig till fjärran länder med folk om vilka vi bara vet föga. Ska vi i ängslan för liv och lem behöva kommendera hem den unga kvinnliga jurist från Lund i OSCE-tjänst som jag mötte på gränsen mellan Kroatien och Republika Srpska? Eller Lucas Lundkvist, en polisman från Uppsala, som lever farligare än soldaterna i Afghanistan, när han i EU-regi patrullerar gränsen med utbrytarstaten Abchazien? På gränsen mellan Serbien och Kosovo, där Balkan är som hätskast, stod Norrköpingstullaren Bertil Dyring i EU-tjänst. I Tbilisi fanns gamle JO, Frank Orton, och läste lagen för kaukasierna.

I Sverige vet vi inte hur många av våra landsmän som rör sig i farozoner (i Kongo och på Sri Lanka finns kvinnliga missionärer från Vaggeryd och Finnerödja). Många drivs av idealitet, andra av äventyrslystnad. Några flyr tjat i familjen, andra hoppas att få lite pengar över på lönen.

Vad ska vi göra? Blåsa i visselpipan och kommendera hem dem?

Följ ämnen i artikeln