Hasse Ericson går igen och UD-männen är rasande
Det var när jag på nätet tog fram sista avsnittet av ”Diplomaterna”, som det slog mig, att varje decennium har sin egen typ av idol.
Femtiotalets idol var en filmstjärna. En James Dean, en Marilyn Monroe.
Sextiotalet kom med rockstjärnor. Paul Anka. Little Gerhard. Och Elvis naturligtvis.
På sjuttiotalet var det journalister som gällde. Woodward med Watergate, Guillou med IB.
Åttiotalet var politikernas. Stjärnstatus vilade över Palme, Thatcher och Reagan.
Nittiotalet var kockarnas. Folk vallfärdade till Alain Ducasses restauranger. De satt med gapande mun, när de i tv såg Rikard Nilsson reda en sås.
Under nollnolltalet – tills alldeles nyss – har bankirer varit våra idoler: smarta, rika.
Alla yrkesgrupper har haft sina dagar av idolkult. Brandmän naturligtvis, fotografer som Lennart Nilsson, modeskapare som Versace, reklammän som Ogilvy och gangsters som Clark Olofsson.
Men diplomater som idoler? Aldrig. Jo, förresten. Raoul Wallenberg. Men i Budapest 1944 var han mera CIA-agent än diplomat. Och Edelstam i Santiago 1973 som en Röda nejlikan.
Men resten? Diplomaters rykte rasade ytterligare, när dokusåpan ”Diplomaterna” – på sin tid sanktionerad av Leila Freivalds – visade interiörer från utrikesdepartementets vardag.
UD:s man i Dubai visade sig nämligen ha sovit under UD-utbildningens Hasse Ericsonlektion. Ericson var en fackföreningsman, som i strid med påbjuden etik 1975 semestrade på Kanarieöarna. Lektionens essens: Om du är fet, låt dig inte fotograferas i badbyxor. Om du dricker, låt inget grönt paraply sticka upp ur glaset. Vår man i Dubai tog en drink vid poolen. Han kopplade av, omgiven av scandal beauties, i badbyxor med arabiska värdar på en yacht. Han fällde en ironisk kommentar om svenska skattebetalare. Med ett gott skratt visade han befriande självdistans.
Det oförlåtliga var – Klas Ljungberg såg ut som en Hasse Ericson II.
En annan regel som bröts var: Don’t complain, don’t explain. Klaga inte, förklara er inte. Tig. Låt stormen blåsa över, tiden läka såren. Som Karl Gerhard sa: ”Det gör det samma vad tidningarna skriver om mig – bara det finns porträtt till artikeln”.
Istället såg vi tre Grumpy Old Men, de mest namnkunniga av svenska diplomater, inta scenen. På Dagens Nyheters insändarsida klagade de över ”en nidbild av UD-arbetet”. De fann, att ”en viktig yrkeskår behandlades med drevliknande nonchalans”.
Jag tror, att det var mera raffinerat än så. Det såg ut som om de sköt på budbäraren, SVT:s producent. Nyckelmeningen i deras inlaga var i stället, att ”den svenska diplomatin försvagas och med den Sveriges förmåga att upprätthålla sin tidigare inflytelserika roll”.
De tre var den tidigare utrikesministern Jan Eliasson, vars sista insats var att misslyckas som medlare i Darfur, Rolf Ekéus, den expert som mest av alla gav världen bilden, att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen, och Sven Hirdman, som har en mild syn på Vladimir Putin.
Det var genomskinligt: de tre ville
1) förhärliga den tidigare svenska utrikespolitiken med dess religiösa neutralism, EU-skepsis, Nato-fientlighet och svassande för tredje världendiktaturer; samt
2) ge Carl Bildt en taskspark. Insändaren konstaterade: ”Arbetsmoralen på UD är i snabbt sjunkande.”
Det är självklart. Diplomat som yrke finns på listan över utrotningshotade arter. ”Resande ambassadörer” är en företeelse från 1600-talet. Tiden har sprungit från den. Över internet och trådlös distans sköts ärenden av byråkratisk natur. Det går att ta sig till varje större stad på jorden inom 24 timmar. Information får man genom att läsa Financial Times.
Det är så Bildt jobbar. En diplomat räcker. En enda. Fast han var i Beijing kommenterade Bildt dokusåpan: ”Efter vad jag förstått sa programserien mer om Sveriges Televisions sätt att arbeta än om utrikesförvaltningens dito.”
Kvickt. Äntligen en UD-idol?