Ungdomar kan visst skilja på rätt och fel
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-10-19
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag är livrädd för ungdomar. På riktigt. Jag tror att de ska hoppsparka mig i ryggen och sno min plånbok och sedan hoppa på mitt huvud när de inser att plånboken bara innehåller elvahundra kvitton och ett halvfyllt bonuskort från Gerdas kaffe- och tehandel.
I min del av stan finns ett litet centrum med Konsum, apotek och spelbutik. På kvällarna hänger ungdomarna där. De röker, tuggar tuggummi och svär så att sjömän ringer hem till mamma.
En gång satt de på taket och kastade ner snö i huvudet på dem som passerade. ”Får jag en snöboll i huvudet hoppar jag upp på taket och mular dem tills skinnet smälter”, tänkte jag och bad till Allah att de skulle låta mig vara så att jag skulle slippa springa hela vägen hem.
Ibland närmar de sig när jag är på väg mot videobutiken och då läcker jag lite i trosorna innan jag förstår att de bara vill att jag ska köpa ut cigaretter, vilket jag aldrig gör.
Jag känner mig stark i min vuxenroll och vänder mig om men kan aldrig vara säker på att jag inte får en knölig påk i nacken och blir liggande i en pöl av blod och Konsumkassar.
Jag vet inte om detta är en logisk rädsla, jag vet bara att den kommer till mig som en fullkomligt naturlig impuls. Som att skaka handen när man har klämt den. Det hjälper inte, men man gör det.
Är detta enkom ett tecken på att jag är äldre eller har ungdomar blivit grymmare? Kallare? Hårdare?
Det pratas mycket om ungdomar nu och hur lättvindigt de kortar varandras liv. De hotar, sparkar, slår och hoppar på varandras huvuden. Vi förfasar oss och gapar och skriker efter vuxnas ansvar, vare det föräldrarnas, socialens eller polisens.
Var är de vuxna, vill alla veta, jag också. Men kanske ska vi göra det ännu enklare. Var är ungdomars eget ansvar?
En sextonåring vet vad han gör, en femtonåring likaså. En femtonåring kan skilja rätt från fel, det kan min femåring. Skillnaden är att min femåring inte förstår konsekvenserna av sitt handlande.
”Jag ska skära huvudet av henne”, sa hon om treåringen häromdagen i ett utbrott av vansinne och galopperande syskonhat.
”Men vad SÄGER DU? Förstår du inte att hon dör då?”
”Jo.”
”Men vill du verkligen att hon ska dö? Att hon aldrig mer ska finnas?”
”Ja.”
Hon vet inte hur illa en huvudlös kropp fungerar. Hon vet inte vad det innebär att vara död och aldrig mer vakna. Hon vet inte vad hon säger, hon är bara arg. Hon är fem.
Hon vet däremot att om hon slår treåringen på truten så blir det noll Bolibompa. Stryper hon treåringen blir det noll glass på lördag. Sparkar hon treåringen i ansiktet blir det inget Bolibompa, ingen glass och ingen godnattsaga samt väsande hot om indragna julklappar. Det ska svida väldigt mycket att göra väldigt dumma saker.
Jag vägrar tro att en femtonåring inte förstår att ett huvud går sönder när man sparkar på det. Vad är det för curlinginställning vi har om vi tror att vi måste lära våra ungdomar att spark mot skalle är onyttigt?
Ett kok stryk skulle de ha, säger pappa ibland. Den lösningen är full av dubbelmoral och inte särskilt konstruktiv. Men unga behöver hårdare straff.
De ska inte ha långa fängelsestraff tillsammans med ärrade kvinnomördare som lär ut hur man slår mot halsen för en kvickare död, men det ska kosta mer att leva bus och slå varandra på truten för att någon nuddade armen på discot.