Det är inte fotboll som gör våra söner till svin
Mina söner, sju och fyra år, spelar fotboll. Varje dag inleds med att de tjatar hål i huvudet på mig om att gå till kvarterets fotbollsplan. I hallen ligger drivor av fotbollsskor, benskydd och knickers. Söndernötta bollar.
Veckorna är så här års fyllda av träningar, helgerna av matcher. Jag är ofrivillig fotbollsmamma, och jag gillar det. På grund av den omistliga glädjen i att se barnen lyckliga.
Men hur blev det så här? Jag är en yogi, en hästälskare som inte gillar tävling. Har aldrig förstått mig på jakten efter en läderboll. Njuter hellre i solen under en korkek tillsammans med ett djur. Pappan är inte heller någon skrikande supporter, han har ägnat sitt liv åt skådespeleri och har knappt någon relation alls till sporten. Mitt ex går så långt att han med en svepande gest över fotbollsplanen där våra fyraåringar råkar ha hamnat på samma träning menar att fotboll går att likställa med Hitlerjugend.
Att fotboll är synonymt med hat och våld och osunda machoideal. Hans fyraåring är bara där på en provgång påpekar han nogsamt.
Naturligtvis var jag snabb med att avfärda vartenda ord av det han sa. När jag blickar ut på den gigantiska gräsplanen fylld av ystra fyraåringar kan jag omöjligt se något annat än ren glädje. Jag ser kroppar i rörelse och lek. Liv. Ändå fastnade hans ord. Det är omöjligt att blunda för att fotbollsvärlden verkligen är hierarkisk, homofobisk, patriarkal, och ibland våldsam och exkluderande. Planen ägs av männen och pojkarna. Så ser det ut och har sett ut på varenda skola genom tiderna.
Frågan är bara vad som är hönan och vad som är ägget. Fotbollen är väl ingen ensam, isolerad företeelse mitt i samhället och världen? Det är väl inte fotbollen med sina sjuka mansideal som sprider sig som ett virus på den i övrigt friska, jämställda samhällskroppen? Sveriges största sport borde väl snarare vara en otroligt effektiv spegel av vilka ideal som lever och frodas i resten av vårt samhälle.
Är inte fotbollen egentligen ett ganska så fantastiskt spel som gynnar gemenskap, laganda, och att kämpa tillsammans? I spelets rena form har jag svårt att läsa in något könsspecifikt över huvud taget. Allt det svarta, macho, och våldet är väl attityder som smyger sig in i vilket stort kulturutryck som helst, eftersom vår värld fortfarande är macho, hierarkisk, kapitalstyrd och patriarkal.
Det är inte fotbollen som formar våra pojkar till manschauvinistiska svin, det gör vi där hemma. Det är vi som måste förändra våra attityder, våra sätt att se på kvinnor och män, manligt och kvinnligt.