Judehat och tennis- diplomati i Malmö
Jag har alltid varit för 1) idrottsbojkotter, 2) fredliga demonstrationer, 3) åsiktsfrihet och 4) kommuner som bedriver en egen utrikespolitik.
Men jag är också en blödig typ. Jag är emot antisemitism.
Det är judehat av simplaste slag som Folkrepubliken Malmö praktiserar, när den bestämt att Davis Cup-matcherna mellan Sverige och Israel fredag–söndag nästa vecka ska spelas inför tomma läktare.
De tomma läktarna – förbud för tennisentusiaster att titta på tennis – är kommunalrådet Ilmar Reepalus bestraffning av landet
Israel för dess treveckorskrig i Gaza.
Reepalu är socialdemokratins främste lokalpolitiker och ordförande för Sveriges alla kommuner och landsting.
Reepalu, en gammal attackdykare, fann Israels metoder ”barbariska”. ”Men”, tillägger han, ”jag har inte gett uttryck för något judehat.”
Åjo, Reepalu, det har du. Malmöbor, som hänger med i det sociala
livet, har noterat att kommunens starke man undviker att närvara när han bjuds in till israeliska högtider och judiska jubileer.
Ohövligt. Men okej enligt rätten till egna åsikter. Dock obalanserat: det har stuckit människor i ögonen att Malmö upplät Folkets Park till ett framträdande av Hamas-ministern Atef Adwan. Hamas har på sitt program att utplåna Israel. Därför var Hamasledarens besök ifrågasatt. Men Reepalus Malmö sa välkommen.
Jag är för. Alla ska få säga sin mening. Även Hamas.
Under mina Amerikaår fann jag det stimulerande, att staden Burlington i Vermont under rebellen Barney Frank och ”The People’s Republic of Santa Monica” i Kalifornien, där Jane Fondas radikale make Tom Hayden var borgmästare, gav stöd åt Kuba och bedrev en egen Nicaraguapolitik.
Så varför inte i Malmö? Israel är visserligen en demokratisk flerpartistat och medlem i FN med vilken Sverige har fulla diplomatiska förbindelser på ambassadörsnivå. Det upprör nu en del av lokalpressen, att kommunalrådet bedriver en privat utrikespolitik, vilken ”frontalkrockar med den som är fastlagd av vår riksdag”.
Även för lokal utrikespolitik är jag förstående. Låt tusen blommor blomma.
Mina invändningar kommer vad gäller idrottsbojkotter. Det var schysst, när apartheidpolitikens Sydafrika uteslöts ur den internationella rugbyns och cricketens värld. Det sved. Det var inte orätt att 1968 skapa upplopp i Båstad som protest mot Rhodesias raspolitik och sabotera en tennismatch.
Reepalus bojkott är halvhjärtad. Matcherna spelas. Det är Malmös tennisfantaster och stadens lilla skara judar som tar smällen: de får inte beträda Baltiska hallens åskådarläktare. De utsätts för hinder för sin rätt att samlas.
Reepalu talar genom sin fritidsnämnds ordförande om en hotbild, som hela tiden ökar. Hotbilden är att av Malmös befolkning är 28 procent invandrare. Huvuddelen av dessa är muslimer. Fritidsnämnden menar: Därigenom kan vi ej garantera publikens och deltagarnas säkerhet.
I Malmö är det inte hut som går hem, det är hot.
Men vilken skymf mot Malmös muslimer! De kan, som vi andra, skilja på sport och politik. Jag vet. I Rosengård såg jag under fotbolls-VM 2002 matchen mellan Sverige och muslimska Senegal tillsammans med muslimska familjer. Allt var frid.
Och vilken skymf mot Malmös poliskår – känd för polismän som är redo att ta hand om apejävlar och kastrera dem. Skulle dessa poliser inte kunna hålla ordning i en idrottshall?
International Herald Tribune noterade i veckan, att ett ”märkvärdigt övertagande av utrikespolitiken i en stad med 280 000 invånare lyfter fram frågor om antisemitism och
Israelhat. ”Judarnas församlingshus har utsatts för mordbrand. Klottret ”Cyklon B” är vanligt. Smågangsters kastar raketer och stenar och skanderar: Hitler, Hitler”.
”Malmö stad har förlorat sin heder”, säger Oded Meiri i föreningen Fred i Mellanöstern. ”Man ger vika för huliganer, kränker kommunal-
lagen och använder sport för att sprida politiska budskap som medför stöd till terrorister.”
Med pingpongdiplomati öppnades en gång Kina. Men tennisdiplomati stänger sig Malmö inne.