Politik och sensation är motorerna för att skapa ett justitiemord

Jan Guillou

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2012-11-20 | Publicerad 2012-09-23

Vilket som är det värsta justitie­mordet i modern svensk rättshistoria är inte så lätt att avgöra som somliga tror. Visst har Thomas Quick ett svårslaget rekord i form av åtta ­felaktiga morddomar. Men han ­spelade ju i hög grad med som ­huvudrollsinnehavare i den långa komedin, eller om det var tragedin. Eller faktiskt båda delarna.

Värre var det för Enbomsligan, sex oskyldiga män som 1952 dömdes som sovjetspioner utan tillstymmelse till seriös bevisning. Tvärtom drog sig åklagaren inte för att presentera ­uppenbart falsk bevisning, vilt ­påhejad av journalistkåren.

Numera kan man lugnt slå fast att det förhöll sig så, ett omfattande justitiemord som genomfördes med främst politiska motiv. Den som vill kan sätta sig in i hela historien ­genom att exempelvis läsa den senaste ­boken i ämnet: ”Kodnamn Mikael” av Tomas Bresky, Ordfront 2008.

Justitiemordet mot Enbomsligan byggde på politik mer än något ­annat. När domen föll i Stockholms tingsrätt 31 juli 1952 befann sig Sverige fortfarande i efterdyningarna av nedskjutningen av ett svenskt spionplan och ett spaningsplan över Öster­sjön. I det stämningsläget upp­fattade såväl domstolen som journalistkåren det som en plikt att med ­gemensamma ansträngningar få till en fällande dom oavsett om de åtalade var skyldiga eller ej. Dagens ­Nyheters ledande kriminalreporter Massi Svensson skröt till och med öppet i sina memoarer (1972) om hur han i nationens intresse ljugit i sin journalistik.

Politik i en eller annan form är alltså den ena starka motorn som skall till för att åstadkomma ett justitiemord. Den andra är sensation av kommersiellt slag.

Som i det dubbla justitiemordet och den utdragna förföljelsen mot Olle Möller, som felaktigt dömdes för mord 1939 och 1959 och som ­under konstant förföljelse från såväl medier som polis var nära att sättas dit för ytterligare mord 1955 och 1973.

Olle Möller var en känd person, ­elvafaldig svensk mästare i löpning. Och när Aftonbladets reporter Börje Heed lurade honom att ”träda fram” exploderade publiciteten och journalistkåren kunde därefter, Med Börje Heed i spetsen, vällustigt lyncha honom i en fantastisk upp­lageframgång. Senaste bok i ämnet är ”Mördaren i folkhemmet” av Lena Ebervall och Per E Samuelson, Piratförlaget 2012.

Styckmordshistorien från 1984 och framåt drevs både av politiska och sensationalistiska faktorer. Den mycket fantasifulla berättelsen om hur två läkare skulle ha styckat och ätit valda delar av en prostituerad kvinna var ytterst löpsedelsvänlig.

Från början var det mer sensation än politik, när Expressens reporter Leif Brännström skapade monstret ”Obducenten” som kom att framstå som någon modern Jack The Ripper. Politiken kom in senare i handlingen­ när en socialterapeut vid namn ­Hanna Olsson skrev en bok där hon argumenterade för en helt ny och politiskt betingad form av bevis­föring där man skulle se till könsmaktsordningen snarare än till gamla manliga bevis som vittnen och fingeravtryck och annat föråldrat.

Hon tog landets kulturjournalister med storm och snart fanns inte en kulturredaktör som inte visste allt om barns förmåga att vittna och föråldrad borgerlig bevisföring. Som exempel på journalistisk galenskap och lynchning är styckmordshistorien enastående i sitt slag. ­Boken om hela historien är lika enastående den, ”Döden är en man” av Per Lindeberg, Fischer & Co, 2008.

Under 1980-talet blommade vissa förment feministiska ”vetenskaper” som nu långt i efterhand, i en mer sansad tid, obönhörligen för tankarna till 1600-talets häxprocesser.

En sådan vetenskap var ­baserad på föreställningen av ”bortträngda minnen” som vanligtvis gällde våldtäkt under barndomen. De våldtagna ­barnen påstods förtränga sådana minnen, som emellertid kunde framkallas av särskilda minnesterapeuter (det var så det började med Thomas Quick, som skulle ha glömt bort hur han tvingades äta upp sin lillebror Simon och därför självklart måste kompensera sig genom att bli seriemördare). En besläktad ­vetenskap, lanserad av en professor Eva Lundgren i Uppsala, gick ut på att kartlägga de nätverk av satanistiska kannibaler som härjade runt om i Sverige. Denna galenskap återgavs av alla medier på fullt allvar. Hårt ­bevakade man exempelvis polisens letande efter 30 barnlik, offren för en satanistisk orgie, utanför Södertälje.

Hur många män som dömdes oskyldigt för att ha våldtagit barn, som efter minnesterapi förstått att de blivit våldtagna, vet ingen ­bestämt. Det måste röra sig åtminstone om ett dussin. Ett sådant fall kunde Hannes Råstam presentera tillräckligt övertygande för att mannen skulle få resning och frikännas. Men bakom honom finns ett mörkertal av män som satt i fängelse för brott som var rena påhittet.

Kanske är det det senare som konstituerar ”den värsta rättskandalen i modern tid”. Som ni ser finns det mycket att välja mellan. Och dystert nog finns alltid en avgörande faktor bakom justitiemord, att medierna inte gör sin plikt, eller än värre ­bidrar som hejarklack.

För övrigt anser jag att ...

... justitierådet Göran Lambertz segerproklamation, som många nätkommentatorer påpekat, måste jämföras med Bagdad Bobs liknande uttalanden: ”Quickmotståndet är i princip nedkämpat. Det tog nästan en månad. Nu kommer nästa fas.”

... samme Lambertz fick sparken som justitiekansler på grund av sin utredning som visade på oskyldigt dömda i svenska fängelser. Hans efterträdare Anna Skarhed tackade för jobbet genom att ­deklarera att inga oskyldiga sitter i svenskt fängelse.