Utlandet är iskallt – både för media och regeringen
Läs Staffan Heimersons kolumn
Gammal sanning: Du får vad du betalar för.
För diplomatisk närvaro i världens just nu mest ödesdigra och intressanta land, Libyen, betalar Sverige, vår utrikesförvaltning, UD, inte en jävla spänn.
Det blir därefter.
Av kostnadsskäl bommade den dåvarande svenska socialdemokratiska regeringen redan 1995 igen Sveriges ambassad i Tripoli. Libyen med den nyckfulle och våldsfixerade överste Gaddafi hade visserligen haft, och skulle fortsätta att ha, en viktig biroll i världspolitiken – dels som oljeleverantör och köpare av svenska exportprodukter, men mera för sin ovana att bekosta kupper i afrikanska grannländer, spränga nattklubbar i europeiska städer och med terror sabotera flygplan i luften; minns Lockerbie.
Vem bryr sig? Ingen. Nedrustningen av svensk utrikesförvaltning – den fortsätter påskyndat just nu – kom parallellt med svenskars accelererande ointresse för omvärlden.
Jag har själv i samtal hört en ledande person i vår medievärld säga: ”Utlandsbevakning?
Utland är iskallt.” Världen är därför på väg att bli en vit fläck på svenskens karta – frånsett ett tillfälligt, yrvaket, sensationslystet uppvaknande, när – som nu – något riktigt stort är i görningen och som lämpar sig för inrikespolitisk pajkastning.
Min favorit bland kolumnistkolleger, Richard Swartz i Dagens Nyheter, påtalade nyligen paradoxen i att ”globaliseringen krympt världen samtidigt som vi vet allt mindre om vad den har för sig. Ty om världen krympt har Sverige skrumpnat, numera mest sysselsatt med sig självt”.
Perspektiven blir, som när man tittar från fel håll i en kikare. Allt blir smått. En utredare från Expertrådet för studier i offentlig ekonomi, Richard Murray, noterade att 1962 arbetade nästan 500 svenska diplomater utomlands medan 300 arbetade i Stockholm.
Nu (när världen har dubbelt så många länder som femtio år tidigare) är relationen omkastad: 750 hemma och 580 utomlands.
UD lappar över problemet på ett förkastligt sätt. Det är det vi nu bevittnar i Libyen. Med ambassadören hemdragen ut sågs en honorärkonsul med den magnifika titeln generalkonsul.
Generalkonsul är en oavlönad syssla. Det är som att bli adlad. Fjanteri. Om generalkonsuln vill spika upp Sveriges statsvapen på sin husvägg får han betala snickaren med pengar ur egen ficka. Han får en CC-skylt till sin bil och kan parkera slarvigare och en liten slant till kontorsmaterial. Det är ett ruttet system. Incitament att uppfylla en plikt skapas av att man får vad man betalar för. Betalar man inget, får man inget.
Generalkonsuln i Tripoli är Leif Edwall, som leder Ericssons i landet och har fullt sjå med att sälja telefoner (och det är svårt nog) och se till att hans egen personal kom i säkerhet. Sannolikt finns någon form av avtal mellan svenska staten och gratisdiplomaterna.
Men detta är inte applicerbart, när elände råder och livet står på spel. Sannolikt hade en liten lön skapat en större lojalitet mellan titelhållaren och departementet.
Trots att ett antal svenskar fortfarande befinner sig i Libyen (i fredags kväll var siffran 50) är denne Edwall sedan flera dagar försvunnen ur landet. Han har satt sig själv i säkerhet; kaptenen har lämnat den sjunkande skutan före passagerarna.
Upprörande? Ja, och en obetald person kan inte ställas inför ståndrätt.
Jag skulle gissa, att om det i stället hade varit en pensionerad flygvärdinna som för usel lön hållit posten i Tripoli, hade hon varit mera plikttrogen.