Att bli tilltalad med ett ”du” är inte längre självklart
När jag fyllde 50 hände nåt: så snart jag går in i en klädesbutik blir jag tilltalad som vore jag ett barn.
– Hittar vi vad vi söker? vuxenjollrar de med huvudet på sned.
– Eh, va … vilka är vi? frågar jag och ser mig omkring.
Du får gärna säga du till mig, tillägger jag och möts med en misstänksam, utforskande blick: är kunden oförskämd?
Viandet är om möjligt ännu mer förnedrande än niandet, som fick sin återkomst efter Berlinmurens fall. Samtidigt som man proklamerade individens frihet och fantiserade högt om att alla från och med nu är medelklass började man, paradoxalt nog, markera distans till 1960-talets du-reform.
– Är ni intresserad av en hemförsäkring? kunde en telefonförsäljare fråga på 1990-talet.
– Mig veterligt är jag bara en person, svarade jag ilsket.
Språkvetare kallar den svenska du-reformen för ”den viktigaste svenska språkreformen på hundra år”. Den var inte bara demokratisk, den var också praktisk: när en arbetsplats växer snabbt är det svårt att hålla reda på alla namn och titlar, enklare då att bara säga ”du” till varandra.
Det är kanske förenklat att härleda denna pronomenförändring till 1989, så jag letar efter en djupare förklaring till niandets renässans och hamnar på den alldeles utmärkta Språktidningens hemsida (15 juni -21).
De kan inte heller förklara varför niandet har återkommit, men de registrerar samma sak som jag: att bli tilltalad med ett du är inte längre självklart. 3 700 av Språktidningens läsare har svarat på frågor om hur ofta och hur det känns att bli tilltalad med ni. Resultat: 4 av 5 blir niade i affärer och restauranger. 1 av 10 anser att det är helt i sin ordning. 67 procent reagerar direkt negativt.
I kontrast till detta niande och viande registrerar jag ytterligare en ny avart: tjänstemän har slutat underteckna dokument med sitt hela namn, som vore de kungligheter.
Jag fick nyligen ett meddelande via min bankapp, att det var dags för mig att se över räntevillkoren. Meddelandet var undertecknat: ”Vänliga hälsningar, Annika”.
Vem fan är Annika?
Som om detta inte vore nog, har på senare tid ytterligare en nyspråklig tragedi fått spridning: passivformen.
– Behövs det köpas en påse? frågade en expedit häromdagen.
– Skas det has en kasse? frågade en annan, i bokhandeln tio meter bort.
Plötsligt är man varken du eller ni. Man är ingen.
Och så finns motsatsen, intimiseringen som också gränsar till infantilisering.
– Vännen, vad vill du ha? frågade kyparen mig häromkvällen, en man som jag aldrig tidigare har träffat.
– Ja du, vad sägs om glas rött och ny du-reform?