Vi lever alla i en värld av kollektiva ätstörningar
Köp inte mat på samma ställe som du köper bensin.
Ät inget livsmedel som innehåller ingredienser du inte kan uttala.
Ät inget som till slut inte ruttnar.
Michael Pollan är författare och professor i miljö- och vetenskapsjournalistik, och det här är hans guide för hur man kan äta bättre. I en intervju i Svenska Dagbladet nyligen slog han fast att vi lever i en tid av kollektiva ätstörningar. Jag hade sagt det själv om han inte hunnit före.
Pollan hänvisar till att det produceras 4 000 kilokalorier per individ på jorden varje dag, mer än dubbelt så mycket som vi behöver. Vilka tjänar på detta? Kemikalieindustrin och jordbruksföretagen till exempel. Vilka förlorar?
De flesta, också människor i utvecklingsländer där billig och industriellt processad mat leder till hälsoproblem som fetma, hjärtsjukdomar och diabetes.
Den ätstörda vardagen tar sig också uttryck på andra sätt. ”Jag äter inte gluten, dricker bara sojamjölk, undviker ägg, saltar inte längre maten, barnen får inte socker, jag äter inte kolhydrater efter klockan 15, familjen har nästan helt gått över till rawfood.”
I strävan att bli hälsosammare, mer fit, allmänt nyttigare och helst också bättre föräldrar har måltiden blivit ett stafettlopp mellan begränsningar och förbud.
Med tre barn i förskola och skola är dessvärre min spaning att de barn som haft flest sockerbegränsningar också blivit mest fixerade vid just sötsaker. Men ett större problem än barnens bullfixering är deras föräldrar, matpoliserna som ska kontrollera näringsintaget på kalas och skolpicknicken.
Något som finns i överflöd vilket gör att vi aldrig är riktigt mätta och aldrig riktigt hungriga. På något sätt har Facebooks algoritmer snappat upp att jag är rätt person för annonser om mindful eating.
Jag klickar på länken och får erbjudande om en kurs där jag ska lära mig att inte äta framför tv:n, inte äta medan jag rör på mig och bara äta om jag är hungrig. Självklarheter kan tyckas, men inte i en tid av kollektiva ätstörningar.