Domen i Västerås rivs troligen upp
OISIN CANTWELL: En vägledande dom i HD pekar mot tidsbestämt straff
Livstidsdomen mot Amanoel Georges kommer troligen att rivas upp.
En vägledande dom i Högsta domstolen i dag pekar nämligen mot tidsbestämt straff.
Att Västmanlands tingsrätt inte finner några förmildrande omständigheter för mordet på kvinnan inne i en butik i Västerås är begripligt.
Ett brott kan inte bli särskilt mycket mer vedervärdigt än så här. Ändå tror jag inte att livstidsdomen kommer att stå sig.
Dels för att tingsrätten själv konstaterar att mordet inte når upp till de krav lagstiftarna har beslutat ska vara uppfyllda innan det strängaste straffet kan utdelas, dels på grund av en viktig dom i Högsta domstolen i morse.
Men låt mig återkomma till den domen och först redogöra för en i sammanhanget betydelsefull lagändring som riksdagen klubbade 2009.
Det längsta tidsbegränsade straffet höjdes då från tio till 18 års fängelse. Ett klokt beslut, då livstidsstraffen hade blivit längre och längre och skillnaden gentemot tidsbestämt straff började bli orimligt stor.
I förarbetena till lagen redogjordes också för när det fanns anledning att döma till svårare straff än 18 år: om det till exempel handlar om fler än ett mord, ett mord och annan grov brottslighet eller om mördaren tidigare har dömts för allvarlig kriminalitet.
Av detta blev det dessvärre lite si och så. Olika domstolar hade olika uppfattningar om när kraven för livstid var uppfyllda, ett visst mått av godtycklighet föreföll smyga sig in.
Riksåklagaren tröttnade i december förra året på röran och överklagade en dom där en man dömts till 17 års fängelse för mord på sin före detta fru.
Mordet, ansåg riksåklagaren, borde tillhöra de allvarligaste fallen. En åsikt det finns fog för: efter att ha släppts i samband med att han dömdes till ett års fängelse för att ha kidnappat och hotat döda kvinnan lyckades han lista ut var hon bodde, trots den skyddade adress som en kvinnojour hjälpt henne med.
Han körde ofta upp och ner för gatan och då han en dag fick syn på henne hoppade han ur bilen och högg ihjäl henne med en bajonett inför ögonen på parets två barn. Han stannade lugnt kvar, såg henne dö, utan att kalla på hjälp.
Likheterna mellan Malmö och Västerås är slående. Svartsjukan, männens oförmåga att hantera att de hade blivit lämnade, de hänsynslösa överfallen i offentliga miljöer.
Högsta domstolen anser att brottet egentligen ska leda till livstid. Men då två olika undersökningar visat att han har en personlighetsstörning som gör att han har svårt att kontrollera sitt handlande bestämdes straffet till 17 år. Då togs hänsyn till att han redan dömts till ett år.
Att gradera bestialiteten i dessa två fall är moraliskt ointressant. Men nu fungerar inte juridiken så. Och då är nog mordet i Malmö trots allt värre: de två flickorna får bära minnena av hur deras mamma dog genom liv som redan är förstörda.
Således livstid för ett mord som är aningen mindre ohyggligt än ett som gav 17 år. Den ena mannen kommer, om domen mot förmodan står sig, kanske tillbringa 20 år mer i fängelse än den andre.
Jag, som sannerligen inte är anhängare av livstidsstraffet, har inte samma generösa syn på dålig impulskontroll som domarna på Riddarhustorget.