Brackiga politiker kan driva Sydafrika åt h–e

JOHANNESBURG. Ögonen hypnotiseras. Oemotståndligt – för den som råkar möta Julius Malema – glider blicken till hans handled.

Just det, klockan! En Breitling för 250?000 kronor!

Rättframt berättar den brackiga klockan vad som är det största hotet mot Sydafrikas framtid.

Hotet är inte felslagna skördar. Landet är rikt, 30 procent av den odlingsbara marken väntar fortfarande på plogen. Hotet är inte sjunkande inkomster. Sydafrika kategoriseras inte som u-land. Det är – som Brasilien, Tjeckien och Indien – en emerging economy, ett land med snabb ekonomisk tillväxt och industrialisering. Dess gruvor är fulla av guld och diamanter. En snabbt växande svart medelklass är ekonomins spjutspets.

Hotet är inte rasmotsättningar. Sydafrika är styrt av svarta, ett etablerat faktum, accepterat av landets fem miljoner vita.

Harmoni (om än inte ömsesidig kärlek) råder mellan folken. Det finns heller inget hot från omvärlden.

Hotet mot Sydafrikas framtid är i stället blingkulturen. Den politiska elitens brackighet, styresmännens nyrikedom, en omättlig aptit på glitter och bjäfs.

Frågan är politisk, juridisk och moralisk. Den dominerar debatten i Sydafrika. Den unge Julius Malema har just gjort den handfast begriplig.

Malema är – som Anna Lind var i SSU och Lars Leijonborg var i FPU – ordförande i sitt partis ungdomsförbund. Partiet är det tappra och kloka ANC, Nelson Mandelas rörelse, som tål­modigt befriade Sydafrikas medborgare av alla kulörer från den bisarra och ondskefulla rasåtskillnadspolitiken. ANC har helgonstatus.

Det finns alltså skäl att ställa krav på Malema. En av landets fria, fräcka tidningar avslöjade ungdomspolitikerns livsstil: Han har köpt två villor i Johannesburgs Danderyd för 4,6 miljoner. Han kör omväxlande en Range Rover, en Mercedes i toppklassen och en Aston Martin för 2,5 miljoner. Hans vardagsklädsel är Armanijeans och Gucciskor. Och så klockan för 250?000.

Hur täcker han sådana shoppingvanor med en månadslön om 20?000? Det gör han inte. Men unge Malema hade gjort som andra i den politiska eliten. Han hade bildat fyra bolag. Dessa bolag lägger anbud på offentliga arbeten i hans provins. Och, oj då, sådan tur, han råkar få alla uppdrag hans önskar.

En systematisk plundring pågår av skattemedel som fattigare folk betalar in. När Malema ombads att visa sin självdeklaration svarade han: ”Gärna – men tyvärr har min hund Helen, en vit byracka, ätit upp den.”

LO-chefen Vavi reagerade: ”Förbjud dem alla – och deras fruar – att göra affärer med regering och den offentlig sektor.” President Zumas fästmö till

exempel hade just rott hem ett anbud om 1,3 miljoner. Premiärministern hade skaffat sig en order på 3,3 miljoner.

Förslag ställdes om en ”revision om regeringsmedlemmars och partipampars livsstil”. Kolla vad de äger, hur många bolagsstyrelser de sitter i, vilka bilar de kör, hur många fruar de har.

Presidenten sa: ”Ingen utredning behövs.”

Den som tog rabaldret med ro var Malema själv. Han råkade fylla 29 år och ordnade kalas i sin hemstad. Han hyrde stadion för 100?000 kronor, lejde artister för 220?000, chartrade 30 bussar för 40?000. Maten kostade 80?000. Champagnen flödade. Den unge politikern visade att 20?000 räcker långt.

En insändare skrev: ”Finns det nån politiker som inte skor sig? Satt Mandela i fängelse i 27 år för den här skaran skurkars skull?”

Själv läste jag biografin ”Zuma” av Jeremy Gordin och blev vemodig, när jag läste ett par ord från presidentens stabschef, Ngonyama Mbees: ”Jag slogs inte i vår kamp för att bli fattig.”

Med den inställningen kan Sydafrika vara på väg rakt åt helvete.

Följ ämnen i artikeln