Denna fars bevisar ingenting
Kvinnan fnittrar, hävdar att en polis föreslagit att hon ska sälja sin kropp, tar i nästa ögonblick tillbaka sin berättelse om att hon försörjt sig som prostituerad.
Vad bevisar denna fars? Strängt taget ingenting.
Förmiddag hinner passera och vi har kommit en god bit in på eftermiddagen innan det är dags att förhöra kvinnan om hennes makes egendomliga död.
Det är dag två i rättegången i Västmanlands tingsrätt om en osedvanligt omfattande serie grova brott och vi har tillbringat timme efter timme med att lyssna på tre kvinnor som har förlorat sin son och bror.
Det är en familj i ruiner som berättar, en familj med starka band, en familj som försöker läka ihop och gå vidare nu när en av dem inte längre finns.
På andra sidan salen sitter den misstänkta mördaren, klädd i samma svarta kläder som i går, utan att röra en min.
Kvinnorna berättar ungefär samma sak: Han berättade för dem att hustrun hotat döda honom och hur rädd han var för henne.
"Vad tänkte du på när han hittades drunknad"? vill åklagare Jessica Wenna veta.
"Att det inte var sant, han var en bra simmare. Jag tänkte att någon kanske gjort sanning av sina hotelser", svarar mamman.
Misstankarna framförde hon till polisen, som inte lyssnade. Som började lyssna först då ett mord och ett mordförsök skedde i samma sommarstuga ett år senare.
Vad hade hänt om utredarna tagit denna åldrade kvinnas berättelse på allvar? Om de hade inlett en förundersökning och grundligt gått igenom alla de märkliga omständigheterna?
Det kommer vi aldrig att få veta, men det är möjligt att ännu en tragedi hade kunnat undvikas.
Betydligt färre reportrar och fotografer på plats än i går. Journalistiken är rastlös till sin natur, den jagar vidare, hela tiden någonting nytt, Zlatans knä, efterdyningar av det franska presidentvalet, Lasermannen åtalas för mord i Tyskland.
Att Johan Fahlander är gammal ekoåklagare framgår med all önskvärd tydlighet. Förhöret med den mordmisstänkta inleds med försiktiga frågor om hennes vidlyftiga ekonomi.
Kvinnan börjar skratta när hon inte hittar sina papper med alla transaktioner, får en förmanande blick av sin advokat, skärper sig.
Stora var pengarna som rullade in på kontot. I genomsnitt lika mycket rann ut. En ekonomi som en socialsekreterare inte borde vara i närheten av.
En miljon i förskott på arv från pappa...stora hantverkskostnader..spa-badet kostade oss över 100 000...min dotter stal 40 000...
Kvinnan hänvisar till ett bankkonto som åklagaren inte har hört talas om, hon lägger till, drar ifrån, berättar att hon är dålig på att ta hand om sig själv. ”Jag är en människa som sätter på mig olika strumpor".
Åklagaren trummar på. Pedantiskt, lågmält, noggrant. Varje utgift gås igenom. Han vill för rätten skapa en bild av en människa med manisk konsumtion, en människa för vilken pengar var allt, som till och med var beredd att mörda för att upprätthålla sin livsstil.
- Du har berättat i förhör att du knäckt extra som call-girl, fortsätter Fahlander.
– Det har jag tagit tillbaka, svarar hon.
– Du var inte prostituerad?
– Nej.
– De uppgifterna stämmer inte?
– Ja, sa ju nej, hörde du inte det?
I stället lanserar hon en annan berättelse. En polis som hon namnger ska ha uppmanat henne att sälja sin kropp. Vänligt men bestämt avböjdes förslaget.
Denna andra dags förhandling var över innan förhöret var framme vid det påstådda mordet på maken.
Vad fick vi egentligen veta? Att kvinnan beter sig egendomligt. Det påverkas hennes trovärdighet.
Men att vara konstig är inget brott. Det är åklagarna som ska bevisa mord, och det är de inte i närheten av än.