Ibland måste man åka bort för att hitta hem
Det är snart juli och Paris börjar bli svettigt och trångt. En händelserik vår och flera månaders ackumulerad stress ligger som ett block längst fram i pannloben. Här blir inga stora tankar tänkta.
Jag längtar bort från alla välvilliga råd och dåliga analyser.
- Det är en Hemingway-fas, säger en kompis, du behöver åka iväg på egen hand. Glöm inte skrivmaskinen!
Kanske har hon rätt. Kanske är jag en Hemingway-kvinna?
Så jag gör som hon säger. Jag tittar på Champagneområdet, Loire-dalen, Rivieran och Normandie, men det är för långt eller dyrt eller krångligt, eller bara för fint. Jag vill inte ha för dramatiska omgivningar, inga onödiga distraktionsmoment.
Till slut faller valet av oklara skäl på Picardie och kusten vid Engelska kanalen. Jordbruksregionen halvvägs till Belgien sägs alltid lukta potatis och människorna här är föremål för ständiga skämt i resten av landet. Det är Frankrikes kanske minst exotiska hörn.
Jag kliver av tåget i en sovstad femton mil norr om Paris, hoppar på en landsortsbuss och tuffar vidare i trekvart till. Landskapet är inte direkt exotiskt, det är öppna fält, kor och höbalar i all oändlighet. Det är grönt och grått och platt och spöregnar precis hela vägen.
Som svensk midsommar ungefär, men det sänker inte mitt humör det minsta.
- Var ska du av, frågar busschauffören.
- Hotellet vid torget, försöker jag.
- Okej. Det finns ingen hållplats där, men jag kör dig så nära jag kan, svarar hon.
Väl framme checkar jag in och äter middag på hotellrestaurangen, det är den enda som är öppen i samhället i kväll, förklarar ägarinnan. Jag serveras ett fiskspett på en bädd av surkål och kokt potatis. Det är så mycket mat att jag inte orkar äta upp.
Paris sparsmakade elegans är två timmar och tre ljusår bort, folk är hyggliga och rejäla, ingen snäser och ingen fjäskar.
Och fastän jag aldrig varit här förut är allt så bekant på något sätt.
Och långsamt går det upp för mig; det här är Frankrikes Västgötaslätt.
Det är ju här jag växte upp, med provinsbussar, vidsträckta åkrar och inget utbud av någonting, på ”Schlätta” med landsortsledan bultande i varje cell i kroppen.
På kvällen innan jag går och lägger mig ploppar några rader upp i minnet från en skald som redan satt ord på min nostalgi:
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går,
- men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.
Och två saker står plötsligt klara.
Det är ingen Hemingway-fas jag går igenom, det är en Heidenstam-fas.
Och det är dags att ta semester och åka hem på riktigt.
Veckans wow
U21-killarna spelade oavgjort mot Portugal, ett resultat som skickar Italien ut ur EM-turneringen och Sverige till semifinal. Har du inte bokat sommarsemestern på Amalfikusten än kan det vara smart att vänta lite. Spaggarna är inte glada i oss just nu.
Veckans watch out
I helgen drar Almedalsveckan i gång och om nio månader kommer korsbefruktade PR-avkommor och blocköverskridande bebisar se världens ljus. Känns tryggast att följa spektaklet på tv med andra ord. Men ha så kul alla ni på plats.