Bara feghet gör att Sverige vill stå utanför konflikterna
Mona Sahlin och Jimmie Åkesson delar ett dilemma, att de i ovist nit – för att jävlas med regeringen och för att exponera sitt Amerikahat – bundit sig vid att dra tillbaka de svenska soldater som på FN:s uppdrag är i Afghanistan. Hur ska de klara sig ur det?
Frågan är akut. Riksdagen beslutar nästa torsdag. Den är känsloladdad – en svensk soldat dödades i förra veckan i Afghanistan.
Det är cynism att påpeka att fler svenskar skjuts på Malmös gator än i Afghanistan och att det i snitt dör en svensk soldat i Afghanistan vartannat år.
Men det är idealism att peka på att tack vare utländska soldaters närvaro är livet för miljoner afghaner drägligare än det är om talibanerna än en gång slår klorna i hela landet. Som det nu är förs kriget i bara två av landets 34 provinser, i Kandahar och Helmand. Det som händer i övriga delar sorteras in under rubriken lågskalig konflikt. (Sådan är farlig nog).
Människor får spela musik. Flickor får gå i skola. Pojkar får flyga drake. Männen får raka sig. Det finns kvinnor i parlamentet. Allt detta försvinner om talibanerna – med den svenska kulturvänsterns stöd – vinner kriget. Värre. Talibanerna tar över även Pakistan och förfogar då över kärnvapen.
Det är i den debatterande svenska miljön klyschorna om Afghanistan och kriget virvlar. En klyscha lyder: Det är ett folk som aldrig har låtit sig kuvas av främmande makter.
Håll igen. Afghanistan har praktiskt i hela sin historia varit dominerat av främmande härskare. Fråga Djingis Khan.
En annan klyscha lyder: Det är ett krig i kvicksand som aldrig kan vinnas. Därför behövs ”en plan för ett ansvarsfullt tillbakadragande av trupperna”. Men det finns ingen reträtt som är ansvarsfull. Den är liktydig med att skänka landet till talibanerna.
Och kan kriget inte vinnas?
Så sas om inbördeskriget mellan protestanter och katoliker på Nordirland. Med envetenhet från moderlandet Storbritanniens sida, tålamod, hårda nypor och infiltration i terroristleden, åstadkoms fred och förlikning. Det tog 36 år – och det var det värt.
Det sas om det 25-åriga inbördeskriget på Sri Lanka mellan de härskande buddistiska singaleserna och minoriteten buddistiska tamiler, vilka kapats av en marxistisk gerilla, Tamils tigrar. I finalen förgjorde statsmakten skoningslöst och utan sneglingar på omvärldens upprördhet Tamils tigrar. Det var ingen lycklig utgång – men det blev ett slut.
Det sas också om kriget mellan statsmakten och den marxistiska narkotikaterroristiska gerillan Farc i Colombia. Denna maffia kontrollerade för tre år sedan en tredjedel av landet. Med skicklig krigföring från statsmaktens sida har gerillasoldaterna reducerats till hälften, dess narkotikahantering försvårats och seger för statsmakten är i sikte. Sannolikt bra.
En annan klyscha säger att ”Sverige har en tradition av internationalism”. Har vi? Har inte vår utrikespolitik, tvärtom, utmärkts av isolationism?
Under narrkåpan alliansfrihet och neutralitet blev det under andra världskrigets första år för svensken en dygd att inte ta ställning mellan Hitler och Churchill.
I kalla krigets dagar odlade svensken kålsuparteorin. I hans ögon skilde i stort sett ingenting mellan Stalin och Truman.
I denna anda blev det självklart att Warszawapakten och Nato var lika goda eller onda – och EU ville vi stå utanför, ty det var en ”rikemansklubb”.
Feghet är den gemensamma nämnaren och i det perspektivet är det givet att en rad av riksdagspartierna och 64 procent av svenska folket står likgiltigt – eller rent av är fientligt – till tanken att 500 svenska FN-soldater skänker trygghet i ett litet hörn av Afghanistan. De är ett engagemang som innefattar soldatens villighet att i utsatta lägen riskera sitt liv.
Det är i detta läge välkommet, att Svenska FN-förbundet genom sin ordförande Aleksander Gabelic står upp för internationalistiska ideal och begär att en svensk utlandsstyrka ska sändas också till Kongo, som ”slits sönder av våld och väpnade konflikter”.
Ja, mera av Sverige i främmande länder, där vi kan göra nytta.