Då teg GW Persson – det är mänskligt att banga ur
Stundtals är förhållanden lika enkla som de ser ut.
Så var det i Geijeraffären.
Mina tankar vandrade, när jag satt i en flygplansfåtölj på väg hem till Nice. Vad hade hänt om ...?
Otäckheterna med justitieministern, som sprang på horhus och låg med småflickor och delade prostituerade med polske militärattachén och sålunda var en säkerhetsrisk, och statsministern, som i kallt blod ljög läpparna svarta, finns än i denna dag, trettio år senare, som en varböld på den svenska samhällskroppen. Därför håller småflickorna (som nu är i medelåldern) på onsdag en presskonferens. De tänker uttrycka en önskan om en ursäkt från samhället. Med på presskonferensen är bordellmamman Doris Hopps överlevande halvsystrar och polismannen Ove Sjöstrand, som försökte utreda den brottsliga verksamheten.
Kravet på en ursäkt från samhället ger föga. Det var inte samhället som manade den populäre och hycklande justitieministern med den trasiga undertröjan att gå på horhus. Det var inte samhället som manade statsministern att ljuga sin minister fri. Han ljög sannolikt för att testa gränserna för sin übermenschlighet.
Men jag vet något som den gången, den 18 november 1977, skulle ha rensat luften för gott.
Det slumpar sej, att jag i knäet under flygresan har höstens två bästa böcker. Jag läser omväxlande i den ena och i den andra. Det är som att se två av Geijeraffärens huvudrollsinnehavare tangera varandra.
Den ena boken är höstens bästa svenska roman, Leif GW Perssons ”Faller fritt som i en dröm”. Jag njuter medan handlingen på glasklar svenska forsar framåt, garnerad med humor och illusionslöshet.
Den andra är höstens bästa bok alla kategorier, den 63-årige Peter Bratts memoarer ”Med rent uppsåt”. Det är en berättelse – skriven i sammet – om det tygellösa sjuttiotalet med dess totalitära ideal, om sprit och reporterbragder. Bratt blir på många sätt en loser. Han beskriver detta naket och med självinsikt, utan självmedlidande bitterhet. Skildringen är förtjusande för läsaren och förödande för en rad personer i det svenska offentliga livet.
Det var 1977 som GW gav DN-re
portern Bratt uppgiften att förre justitieministern Geijer med sitt bordellspring av rikspolischefen Carl Persson bedömdes som en säkerhetsrisk. Persson hade ett år tidigare skrivit en promemoria till Olof Palme, som då var statsminister. Stockholm kokade av rykten om den förfinande justitieministerns bordellvanor. Leif GW Persson visste. Han fanns som forskare i rikspolischefens innersta krets och som en coming man också inom vänstern. Han visste att promemorian fanns i två ex – ett hos Palme, ett i Carl Perssons kassaskåp. Bratt frågade. GW bekräftade – och han stod då i rikspolischefens tjänsterum med rikspolisen intill sig. DN skrev.
Palme var socialdemokraternas och oppositionens ledare. Han bestämde sig för att blåljuga och angripa budbäraren.
Palme vann.
Av detta blev ”skvalleraffären”, snabb reträtt och några raserade journalistiska karriärer. Bratt blev svartepetter. Rikspolischefen misstänkliggjordes. Dimridåerna tornade upp sig.
Det kallades ”Geijerhärvan”. Härva?! Som om den var tilltrasslad och svårtolkad. När den var hur enkel som helst.
GW skulle genast stått upp och sagt: ”Ni kan tycka illa om polissnokande, ogilla skriverierna. Men rikspolischefen bedömde Geijer som säkerhetsrisk. Det som stod i tidningen var sant.”
Hedern återupprättad. Enda konsekvens hade varit, att Palme ertappats som lögnare och sannolikt sparkats som partiledare.
GW hade de dagarna inget att förlora på att stå upp för sanningen. Han var redan avslöjad som läckan. Han trodde, att hans karriär var bränd både inom polisväsendet och socialdemokratin.
Men GW teg.
Det var då. Det är mänskligt att banga ur.
Dock är det störande att nu se samme GW i långa sjok breda ut sig i en SVT-film om Bratt. GW skrävlar om sin roll i eländet. Han sitter och bröstar sig som vore han en hjälte.
Hjälte skulle han varit då i stället för nu. Det hade gjort allting mycket bättre.