Alltid saknas resurser - men vem tar ansvar?
Låt mig här berätta historien om min vän Eva, en historia som dessvärre är föga originell i dagens Sverige.
Eva är förskollärare i femtioårsåldern i Stockholm. Hon har från första början varit oerhört förtjust i sitt yrke, trivts på sin arbetsplats, faktiskt börjat längta efter barnen och jobbet när semestern har gått in på sin sista vecka.
När nedskärningarna inom den offentliga sektorn började för cirka tio år sedan tillhörde Eva inte de första som klagade. Det fanns utrymme för rationalisering och besparingar, det kunde hon se, och med litet sunt förnuft kunde man klara sig med mindre resurser utan att själva barndagvården blev lidande.
Åren gick, det sparades och gnetades. Barngrupperna blev större, personalgrupperna blev mindre. När någon slutade fylldes vakanserna inte ut, när någon i personalen var sjuk fick man inte ta in vikarier. Färre fick hinna med mer.
Eva slet och höll ut månad efter månad, år efter år. Småningom började hon klaga för sin man och för sina vänner över sömnsvårigheter och oro.
Problemet var inte att hon måste arbeta mer och i raskare tempo. Det kunde hon orka med ett bra tag. Problemet var att hon allt starkare upplevde att hon inte längre kunde göra sitt arbete med barnen så bra som hon ville.
Det var så mycket annat som dagispersonalen numera förväntades göra att detta med barnen började hamna i skymundan. Det var administration och planering och städning och matlagning och så inskolning av ny personal när alltför många hade slutat, personal som i sin tur slutade och så vidare. Till sist fick man ta in outbildade vikarier som knappt alls kunde svenska.
Från att ha varit en källa till glädje och rikedom i livet förvandlades arbetet till en mardröm för Eva. Till sist sökte hon läkare för sin sömnlöshet. Hon sjukskrevs, först för kortare tid, sedan allt längre. Depressionen, som ju numera diagnosticeras som utbrändhet, hade gått så långt att Eva behövde månader för att återhämta sig.
Eva blev en av dessa tiotusentals nya fall per år som sjukskrivs - inte sällan för så lång tid att de aldrig orkar återkomma i arbetslivet - därför att de psykiskt inte står ut med att göra sitt jobb halvdåligt medan samhället förvägrar dem förutsättningar att göra en tillfredsställande insats.
Frågan man givetvis ställer sig lyder: Varför är det så?
I förra veckan rapporterade tidningarna om cancervården i Stockholm. Cancerpatienter tvingas vänta i månader på strålbehandling i sin hemstad därför att det saknas personal till sjukhusens strålkanoner. Alternativt kan de få åka tjugo mil till Örebro och ta in på hotell under de veckor strålningen pågår.
Läget är enligt min mening absurt och skandalöst. Om det är något man som plikttroget skattebetalande medborgare i ett nordiskt land förväntar sig så är det bästa möjliga vård när man får en livshotande sjukdom.
Alla vet att fördröjd strålbehandling äventyrar resultatet av cancerbehandlingen. Ändå har förhållandena på Stockholms sjukhus tillåtits erodera därhän att strålning inte finns att få.
Alla vet att människor med cancer behöver sin vardagstrygghet för att inte ängslas så att sjukdomen bara därför förvärras. Att sitta ensam på ett hotellrum mellan strålbehandlingarna kan betecknas som tortyr.
Frågan man ställer sig lyder: Varför har det blivit så här? Resursbrist är det svar man brukar få. Det finns inte pengar, det finns inte utbildad personal - till sjukhusen, till barndagvården.
Visst. Men hur kommer det sig att det är så? Vem eller vilka instanser bär ansvar för att brister som under lång tid kan iakttas och förutses tillåts eskalera tills samhället inte klarar av fundamentala skyldigheter?
Är det kanske dags att kritiskt granska beslutsordningen i kommuner och landsting? Något i systemet för hur besluten fattas tycks leda till att ingen person i ledningen för någon instans, vare sig politisk eller byråkratisk, upplever att det är mitt jäkla jobb att se till att detta fungerar.
Är det inte dagis eller cancervården så är det förlossningsvården eller skolan där saker och ting plötsligt bara "blir", det bara "blir" brist och ingenstans tar det hus i helsike.
Resurstillgång och -fördelning är i hög grad fråga om ansvar och organisation.