Miljöpartiets trovärdighet har fått en fet smäll
Miljöpartiets trovärdighet som klimatets väktare nummer ett har fått sig en fet smäll.
Kan de ens komma igen?
Det ska påpekas direkt. När den här artikeln skrivs har bara språkröret och miljöministern Åsa Romson yttrat sig om Vattenfalls planerade försäljning av sin tyska brunkol.
Däremot har varken hennes manliga kollega Gustav Fridolin eller Lisa Nordin, talesperson i energifrågor, öppnat munnen,
Inte heller ansvarigt statsråd, näringsminister Mikael Damberg (S), var särskilt talträngd. Efter ett snack med nyhetsbyrån TT hade han inte tid med fler intervjuer.
Det Romson sade var tråkigt not ett rent falsarium. Hon försökte få det till att det krävs att riksdagen fattade beslut om nya ägardirektiv för att affären skulle kunna stoppas. Och att ett sådant direktiv inte skulle få stöd av en riksdagsmajoritet.
Struntprat. Redan i mars meddelade hennes regeringskollega, Mikael Damberg, att ägardirektiven var bra och inte skulle skrivas om. Detta efter att frågan ältats i en arbetsgrupp med både MP och S-statsråd.
Alltså måste ju Miljöpartiet gått med att inte skriva om direktivet. Trots de följder det nu får.
Miljöpartiet kan därmed gå till historien som partiet som sålde sin själ för att ta plats i regeringen. Helstatliga Vattenfalls tyska brunkol fanns visserligen inte med i de grönas valmanifest. Men partiet byggde en icke föraktlig del av sin valrörelse förra året på den.
I debatt efter debatt viftade Gustav Fridolin med sin medhavda kolbit och sade med emfas att brunkolen inte skulle brytas. Den skulle ligga kvar i marken.
Om Vattenfall lyckas bli av med sin brunkol, och tio vattenkraftverk, blir kolen inte kvar i marken. Den kommer att grävas upp av gruvornas nya ägare. Om Vattenfall inte lyckas rea ut den tyska kolen kommer den inte heller lämnas orörd. Även då kommer den att grävas upp.
Det handlar alltså ett saftigt löftesbrott från de gröna. De föredrog att svälja Vattenfalls försäljningsbeslut i stället för att spräcka regeringen. Eller annorlunda uttryckt, de valde makten framför moralen och det är de inte de första i världshistorien som gör.
Hur de ska förklara det för väljarna är svårt att förstå. Men kanske hittar de en utväg, vem vet.
Sett med skattebetalarnas ögon är det dock bättre att Vattenfall säljer kolen än behåller den. Bolagets tyska kolgruvor binder lika mycket koldioxid som de svenska utsläppen under 24 år. Vattenfall borde aldrig köpt kolgruvorna och det är bra att de säljer dem även om priset blir lågt.
Den tidigare statliga kassakon, som levererat in åtskilliga härliga miljarder till statskassan, går numera med förlust. Under första halvåret uppgick den till 23 miljarder kronor, främst till följd av nerskrivningar av värdet på kärnkraftverket Ringhals och tyska Moorburg och de internationellt låga elpriserna.
Hela elbranschen är under omstöpning och Vattenfall letar, precis som konkurrenterna, efter sin nya roll. Fallande elpriser, utfasningen av kärnkraften och krav på förnybar elproduktion har ändrat förutsättningarna för hela branschen.
I Tyskland finns politiska beslut på att kärnkraften ska vara borta till 2022, i Sverige planeras stängningar av reaktorerna på grund av bristande framtida lönsamhet.
Men elmarknaden är en sak. Politiska ställningstaganden en annan. Och där firade rakryggheten inte några triumfer under tisdagen.