Var ovärdigt ett så här allvarligt brott
Tekniskt strul, ständiga pauser och en tolk som skyllde på nervositet och vägrade arbeta.
Avslutningen på rättegången om mordet på Lisa Holm var ovärdig ett så här allvarligt brott.
Samuel Beckett, dramatikern som belönades med nobelpriset för sina absurda pjäser, log möjligen i sin himmel åt scenerna som utspelade i Skaraborgs tingsrätt i dag.
Det börjar med att hustrun till mannen som misstänks ha mördat den 17-åriga flickan bestämde sig för att vittna.
För några dagar sedan vägrade hon. Skulle hon ge sin make alibi? Eller släcka det sista hoppet?
Snart är vi alla utkörda från sal fem, då domstolens personal inte begrep vad som krävdes för att tolk och vittne skulle kunna prata i telefon samtidigt.
Nästa paus föranleds av att lagman Anna-Karin Lundberg inte ville att telefonnumret till hustrun skulle synas på skärmarna då hon ringdes upp. Men det numret hade vi sett tio minuter tidigare, vid det första tillfället hon kontaktades.
Efter en timmes förhör avbryter tolken. Hon har annat att göra. Ny tolk, som dock inte svarar i telefon och i stället skickar ett mejl där hon förklarar att hon "blivit nervös" och inte ville medverka.
Lunch redan vid elva och fortsättning två timmar senare med en tredje tolk. Men då vi samlas igen hade åklagare och försvar gemensamt bestämt att inte fullfölja förhöret.
Jag tror att det svenska rättsväsendets internationella anseende tjänar på att journalisterna från våra grannländer övergav Skaraborgs tingsrätt redan i förra veckan.
När farsen äntligen är över är det dags för åklagare Lars-Göran Wennerholm att plädera.
Pedagogiskt och med en tidsaxel på skärmarna går han igenom alla vittnesmål för de aktuella dagarna.
Joggerskan som den åtalade stoppade dagen innan Lisa Holm försvann, mannen från Missing People som han försökte förmå att inte leta vid mordplatsen och andra väsentliga berättelser.
Om de nu under ed har hållit sig till sanningen så har den misstänkte ljugit om viktiga omständigheter. Varför?
Wennerholm går sedan över till den riktigt tunga bevisningen. På röret där Lisa Holm hängdes fanns mannens blod. Under röret låg ett likadant rep som hittades runt hennes hals. Där hittade teknikerna spår från både honom och henne.
Och så har vi de tio dna-fynden av mannen på flickans kläder.
Mordet var, fortsätter åklagaren, oerhört rått och brutalt. Flickan måste ha känt fruktan, skräck, dödsångest.
Lisa Holms föräldrar och syster har genom hela rättegången varit oerhört samlade. Nu faller tårarna.
Stämningen är laddad då Wennerholm avslutar anförande med sitt yrkande: Livstids fängelse.
Något annat är inte möjligt. Efter en lagändring förra året så ska mord innehållande försvårande omständigheter leda till lagens strängaste straff.
Och finns det någonting förmildrande i att överfalla och hänga en 17-årig flicka som inte är tillräckligt stark för att försvara sig?
Ännu en paus. Ordningsvakterna och journalisterna har efter fem förhandlingsdagar blivit bekanta och den tidigare något formella stämningen har ersatts med gnäll på säkerhetskontrollerna och klagan över höstrusk och annalkande vinter.
Det är inte vi som är drabbade, det är inte vi som har förlorat en dotter och syster, men detta är en rättegång som tär. Det meningslösa småpratet fungerar avledande.
Advokat Inger Rönnbäck tar över. Hon fortsätter med den yviga stil vi har vant oss vid och inleder med att döma ut ett vittne eftersom det log i rätten.
Brodern kan vara skyldig. Någon i bygden kan vara mördaren. Och visst dök en skum figur upp i den åtalades hem några veckor innan mordet? Kan vi vara säkra på att inte den personen tog med sig dna?
Konspirationen mot hennes oskyldige stackare till klient är så diaboliskt skickligt genomförd att den rimligen är på väg att bli en klassiker bland dem som argumenterar för att Elvis och Marilyn lever och bor på månen.
Jag tvivlar dock på att Skaraborgs tingsrätt kommer visa sig tillhöra den skaran.