Propagandan för amningen slår fel

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-04-26

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag blir alltid lika fascinerad av vad det är som bekymrar amningsmullorna i Sverige. Nu senast Elisabeth Kylberg, ideologisk röst bakom frivilliga Amningshjälpen. Hon skrev i går på Expressens debattsida på tal om att WHO:s amningsråd måste ändras efter 40 år, häromåret ändrade WHO också rekommendationen om helamning från 4 månader till 6 månader.

Kylberg oroar sig för att färre mammor ammar i Sverige i dag jämfört med 1996, men nämner inte att amningsfrekvensen fortfarande är mycket hög i Sverige.

Hon menar också att det amningsfientliga klimatet har hårdnat. ""sjukhus efter sjukhus plockar ner sina amningsvänliga diplom". Hon menar också att "istället får synen på kvinnan som sexobjekt större utrymme. Bröst och amning får en annan laddning och kvinnan fråntas sin rätt att själv ta beslut som rör hennes kropp".

Vidare skriver Kylberg att det offentliga klimatet hårdnat, att det är svårare för mammor att amma offentligt.

För det första borde väl detta att WHO måste göra avbön på sina tillväxtkurvor kunna funka som en väckarklocka. Måste vi följa deras råd? Kan vi kanske skita i att ha en "nationell lag" som säger att vi ska amma i sex månader.

WHO:s råd baserar sig dessutom mycket på vad som ska funka i tredje världen och passar nödvändigtvis inte in på det svenska samhället.

Och tänk om en ny studie om några år visar att barn bara ska helammas två månader istället för sex månader - vad ska ammande föräldrar göra då?

Varför inte bara lägga ner dessa riktlinjer och ge alla föräldrar stöd och information ändå. För det andra, att synen på kvinnan som sexobjekt skulle försvåra amning är väl ett skämt från Kylbergs sida? De flesta brudar jag känner har ammat sina barn trots att det finns en risk för hängpattar.

Och ingen jag mött som INTE ammat sina barn har gjort det på grund av utseendeideal, till exempel silikonbröst.

Kylberg beter sig som någon som överdoserat på "Efterlyst" och nu inte vågar gå ut.

Skulle vi mammor inte känna att vi "ägde" våra kroppar och kunna ta beslut om vad vi gör med dem? Ja, i så fall är det barnmorskor som inkräktar på oss, inte samhällets sexualisering och objektifiering.

I en endaste mening nämner Elisabeth Kylberg följande: "en del debattörer hävdar att amningsinformationen skuldbelägger mammor". Elisabeth håller så klart inte med eftersom hon då måste peka ut sig själv som skyldig, som en av dem som pressar ner i halsen på oss mammor att "AMNING MÅSTE VARA NORMEN".

Men faktum är att om vi hade en mer "liberal" syn på amning i Sverige än vad vi har i dag, ja, då skulle antalet ammande mammor minska.

En tjej jag känner stod ut i fem (5!) månader med ont i brösten och skrikande bebis som inte gick upp i vikt som den skulle för att BVC uppmuntrade amning till varje pris.

Borde inte tjejer kunna tänka mer själva, kan man fråga sig. Jo, men det är inte så lätt när man dagligen är utsatt för storpropaganda.

För att man är rädd att barnet ska bli sjukt och känna sig ickeälskat annars, för det har man läst och hört om och om igen.

Propagandan är så stenhård fortfarande. Jag var på biblioteket häromdagen, bläddrade igenom ett antal amningsböcker som fortfarande är frekvent utlånade, inte ett ord om alternativen när amningen krånglar eller - gud förbjude - om man inte vill amma.

Men detta är så klart inte något som Elisabeth vill prata om. Varför undrar jag? Kan inte någon granskande journalist göra den stora undersökande berättelsen om amningspolitiken i Sverige sedan 70-talet. Hur blev det så här?

Det får du gärna försöka skriva om Elisabeth, nästa gång du är i farten.

Belinda Olsson

Följ ämnen i artikeln