”Kändismamman” finns inte på riktigt

Jag är omslagsmamman på nya numret av tidskriften Mama om ni hade missat det. Jag fick bara vara med om jag visade upp mina barn.

Jag försökte hitta kompromissen. Kan mina barn titta åt ett annat håll, inte direkt in i kameran? Mamaredaktören försökte vara snäll. Visst, vi kan försöka det, men vad trodde jag egentligen. En Mamatidning utan barnen på armen. Vem bryr sig?

Så jag sålde ut dem. Barnen alltså. Den minsta fattade ju inget, han är bara ett år. Fyraåringen tyckte att det var en kul klä-ut-sig-tillställning. Stajlisten var ju så gullig. Fast det var jobbigt att få direktiv hela tiden, hur hon skulle stå och ha ansiktet och så.

Min kille ville inte vara med alls. Pappor behöver ingen bekräftelse. Men jag ångrar inte att jag var med. Bilderna är jättefina (bekräftelse) och jag är nöjd med intervjun (bekräftelse). Jag pratar inte om bajsblöjor, magsjukor eller vaknätter. Jag lämnar inte ut mina barns personligheter.

Det jag absolut gör däremot, är att kritisera den statliga amningshysterin i Sverige. Hur knäckande det var att som nybliven mamma första gången konfronteras med den. Hur misslyckad jag kände mig när det inte fungerade.

Nu efteråt ser jag dramaturgin i det hela. Nu när jag själv sitter där och ler på det tjusiga omslaget. För ”kändismamman” finns inte på riktigt. Hon är bara en fernissa. Bara några pusselbitar av helheten, lite extra ifyllda med klara färger som i dotterns fina målarbok. Det blir konstruerat eftersom forumet är konstruerat.

Dramaturgin handlar om att lyckade kvinnor berättar om lycka och olycka, allting relaterat till moderskapet. I slutändan måste det finnas något ouppnåeligt kvar. Mina amningsproblem blir intressanta om andra delar av mig är lyckade. Rättare sagt, misslyckandet ger mig rätt att glänsa med allt det andra.

Emma Hamberg bor i perfekta villan och lagar all mat själv och skriver bestsellers men ni vet väl att hennes kille nästan dog? Pernilla

Wahlgren har fyra friska barn och karriären går på räls och kärleken också men hon var ju trakasserad av den där Ingrosso-brorsan. Den enda kändismorsan som envist fortsätter vara suuuperpositiv är Charlotte Perrelli och se vad mycket skit hon får. Hon är FÖR glad. Not good.

För att Mamakonceptet ska funka och inte alla morsor därute spy på ”kändismamman” måste det finnas en balans. Lyckad karriär-bebis-relation måste vägas upp av ett hinder. Som man kom över.

Det är därför ingen vågar låta sig intervjuas när de är mitt i ett missbruksförhållande, amningsdepressionen eller karriärsvackan. Misslyckanden är okej, endast när de är övervunna. Ingen vill läsa om deppiga mammor, utan starka mammor remember!

Det är därför Martina Haag är större än sig själv just nu, med bästsäljande böcker, huvudroll i filmen om sig själv och intervjuad överallt hela tiden. En förlorare som vann. En misslyckad som blev lyckad. Det är kul och medkännande men aldrig obehagligt. Faran är redan över. Martina Haag är INTE Linda Rosing.

Men den konstruerade mediemammarollen blir naturligtvis även den tröttsam till slut. När alla kan den. Snart måste något nytt till.

Nästa steg kanske är en romantiserad upphottad mediabild av den ensamma mamman. Hon som Sex and the city-chict bollar varannan vecka-schemat mellan sina drinkträffar och karriärmöten samt inreder sin tvåa med smarta lösningar för sovalkoven. Hon har dåligt samvetet för barnen efter separationen men tycker ändå att hon är värd en hel tidning om sin livsstil.

Det är bara att vänta ut några skilsmässor i kändissvängen så är hon snart här. Med barnen på armen och kändispappan på soptippen. The show must go on...

Följ ämnen i artikeln