Industrilax och Big Mac har ökat vår livslängd
Klang och jubel! När jag i morse steg på badrumsvågen visade den 89,9 kilogram. Det var en triumf. Jag har inte varit under 90 de senaste åtta åren och jag är nu, enligt min doktor, bara sju kilo för fet.
Jag hade kvällen före upplevt en annan triumf. På en bondgård nere i min provensalska dal hade jag köpt en kyckling om 1,6 kilo, vilken levt ett friskt frigångsliv. Jag hade – efter ett recept från Jamie Oliver, tror jag – i en skvätt olivolja tillrett den med mängder färsk finhackad basilika, mejram och persilja. Försiktigt hade jag lossat skinnet. Med pincett petade jag in örtblandningen mellan skinnet och köttet. Jag fyllde kycklingen med klyftor från en hel citron plus mängder av färsk rosmarin. I 225 grader stod kycklingen sedan i ugnen i en och en halv timma. Underbara dofter spred sig i huset innan jag fick äta en kyckling med knastrande knaprigt skinn och ett kött så saftigt att det smalt i munnen.
Jag borde ha straffats på vågen. Istället gjorde den tummen upp för min generositet mot mig själv.
Nu tror ni, att den här kolumnen ska fortsätta med en hyllning till kvalitetsmat.
Men nej. Visserligen är få ting roligare än att vältra sig i råvaror av yppersta kvalitet. En solmogen tomat. En välhängd côte de boeuf från en charolaiskossa. Ett stycke cantalost som lagrats i 18 månader. En nyfångad strömming. Vårens första spröda spenatblad.
Men att tala om det – som jag just har gjort – är både snobbigt och banalt. Det är bara utslag för den hedonistiska medelklassens lifestyle. Och omvänt koketterar vi med att oja oss och voja oss över tjocka människor, osund mat och rationell livsmedelstillverkning.
Vilken översittarattityd! Bevare mig för sådant.
Låt oss titta på fetman. När jag växte upp var det både med krigets ransoneringskuponger och eländigt enformiga matvanor. Jag kallades Spinken. Det var före kylskåpens tid. Mjölken var ofta sur. Smörgås med margarin och sveciaost som matsäck till skolan, sönderkokt torsk till middag. Spagettin hade ännu inte nått Sverige. Fläskkotlett fick jag bara på min födelsedag. När skolmåltiderna infördes standardiserade de taskigt
tillagad mat. Mina barn får fortfarande kväljningar vid tanken på något som kallades leverbiff.
Är det då konstigt om vi frossar när vi är en del av den mänsklighet som för första gången i historien både kan äta gott och äta sig mätt?
Vi behöver inte gå så långt som Eddie ”Bozo” Miller. I Guinness rekordbok beskrivs han som ”världens största avloppsdike”. Sin berömmelse vann han genom tävlingar i att äta mest. Han åt 400 ravioli i ett svep och vann 10 000 dollar på att sätta i sig 14 kilo kyckling.
Bozos kroppsvikt fluktuerade mellan 125 kilo, när han var som mest tanig, och 175 när han var som mest välnärd. Eftersom han var 89 år gammal när han i veckan dog kan hans död inte sättas i samband med fetma eller osunt leverne.
Hur mycket kortar osunt leverne livet? Det är ett statistiskt faktum att svenskars medellivslängd under det 1900-tal, då vi drack och rökte mera och alla gick upp i vikt, ökade med 25 år.
En av mina favoritrapportörer noterade efter ett besök i Wien att ”alla där var groteskt feta. De var väldiga, väderspända, pirogfärgade klot, skapade av kompakt korv, pommes frites, sur grädde och avslagen bärs. De rullade runt i sina vackra berg, rapande och sjungande på ett tonlöst, gutturalt sätt.”
Bevare mig väl. Vad gör folkhälsomyndigheterna? Kanske studerar statistiken, som anger österrikarens medellivslängd till 79,2 år, i stort sett samma som svenskens 79,8.
Ett skäl till att vi lever så länge är att vi äntligen äter oss mätta. Vi ska följaktligen inte ansluta oss till korstågen mot Big Mac, industriellt uppfödd broiler och norrmännens snabbodlade lax. Dessa ger varje dag billiga proteinkällor till miljoner familjer med betryckt ekonomi.
Livsmedelsindustrins moderna metoder gör att kyckling och lax inte är rikemansdelikatess utan blivit nyttig vardagsmat. På ett år sätter världen i sig 50 miljarder kycklingar.
Det enda vi ska ransonera är att från en snobbig upphöjdhet moralisera över andra människors matvanor.