Nödvändigt att ingripa om hjälpen ska nå fram
Burma är landet där Buddha gråter. Det är klart att ett vanstyrt och terroriserat rike under vänstergeneralers stövelklackar ska ha hjälp.
Villkorslöst?
Ja. Det är poängen med hjälp. Det har Jesus lärt oss.
Det är okristligt att, som en ledarskribent föreslog, ställa krav på juntan om en anständigare politik. Det är humanitet som gäller. Inte politisk byteshandel.
Dessutom: hjälpen ska tvingas på de lika motvilliga som motbjudande generalerna. När de obstruerar, vägrar landningsrätter, slänger igen dörren för räddningsspecialister, är svaret: intervention.
Att intervenera är att ingripa i krisen, kriget eller katastrofen.
Politiskt, diplomatiskt, humanitärt och moraliskt är dock intervention en delikat fråga. Det är också en höger-vänster-fråga; höger är oftare för intervention. I vårt tidevarv förknippas neo-cons med intervention, vänster med pacifism och passivitet.
Intervention löper alltid risken att misslyckas. Det skapar en backlash. Irakkriget är ett perfekt exempel. Det var möjligtvis klokt tänkt. Men det fick oförutsedda effekter, sannolikt på grund av usla förberedelser.
En intervention kan alltid bedömas av de efterkloka, de som då sitter med facit i handen. De gottar sig i misslyckanden. De ältar orden legitimitet och folkrätt. De accepterar inte att undanröjandet av massmördaren Saddam Hussein var skäl nog. Kanske har de rätt.
Den som ingriper tar en risk. Det är så för den som ingriper i ett pojkslagsmål utanför Spy bar. Den som ingriper kan få en kniv i hjärtat. Det är så för den som tror sig ingripa i en hustrumisshandel i grannhuset. Han kan ha gjort en missbedömning.
Denna åsiktsbrytning – om och när man ska ingripa och utifrån vilka bevekelsegrunder – gör det svårt att stoppa Sudanregimens Kinastödda folkmord i Darfur. FN:s koryfeer vrider händerna i vanmakt.
Vi står handfallna inför Mugabes marxistiska våldsstyre i Zimbabwe. Vem vågar ge sig på honom? FN kan inte. Grannländerna är omotiverade.
De gamla kolonialmakterna aktar sig.
Mest riskfritt är alltid att blunda och rulla tummarna. Den som inget gör, gör i alla fall inget fel. Det är inte en tillfällighet att det i Burmas natur-katastrof dröjde sex dagar innan beskedet kom: ”Räddningsverket åker till Burma.” Vad har de tänkt de fem dagarna innan? Är det den tsunamitränade Lars Danielsson som håller i spakarna i Karlstad?
Intervention har ett dåligt rykte. 1956 sände Storbritannien, Frankrike och Israel en straffexpedition för att Egyptens president Nasser nationaliserat de forna kolonialmakternas egendom, Suezkanalen. Interventionen blev ett fiasko, ty ny världsordning rådde. En historiker sammanfattar: ”Suez blev Europas Waterloo.”
Nordkoreas överfall på Sydkorea ledde till en FN-intervention 1950–53, som lade grund för Sydkorea att utvecklas till en mönsterstat. Det var i huvudsak USA som skötte kriget. Därför blev det inte enbart applåder. Artur Lundkvist var sin tids vänsterguru. Han lät som en sovjetisk propagandamakare när han beskrev ”den fascistiska, angloamerikanska rustningskapitalistiska reaktionen och den dollarköpta demokratin”.
Omvärlden kan dock erinra sig att intervention ofta ger resultat. Daytonavtalet 1995 var en intervention som räddade livet på Bosnien.
Den milde president Nyerere i Tanzania fick 1979 slut på Idi Amins barbari i Uganda genom att sända sina stridvagnar över gränsen. Vietnam invaderade 1978 sitt socialistiska broderland Kampuchea och störtade Pol Pots terrorvälde. (Jan Myrdal yrade som förväntat om ”brott mot folkrätten”.)
Natointerventionen i Kosovo 1999 räddade 800 000 människor undan serbernas etniska rensning. Kuwaits självständighet återställdes genom en FN-intervention, anförd av USA, som drev ut den irakiska invasionsarmén.
Slutsats: Intervention i Burma är nödvändig för att Buddha ska kunna torka sina tårar.