Äntligen tystnar Skugges gapande

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Linda Skugge slutar. Och genast betygar krönikekollegor sin reservationslösa kärlek.

Vi är årsbarn, Skugge och jag. Hennes hetsiga gapande har följt mig från ungdom till medelålder.

Det sägs att hon har betytt mycket för unga tjejer. Förvisso. Men med sitt desillusionerade dravel bekräftade och därmed skapade hon snarare en hord självdestruktiva poptjejer. Hon förstörde ordet feminist, och avsade sig sedan feminismen för att den fått dålig klang.

Skugges krönikor är en jämntjock textmassa av oändliga blöjbyten, kaskader av kräkningar, politiska analyser som att ”Göran Persson och hans pack runkar bulle” eller djupsinnigheter som: ”Folk proppar i sig onyttiga saker och blir förvånade över att de blir tjocka. Sen blir de sjuka på grund av sin övervikt och kan kanske inte bli gravida.”

Kvasisvammel som upphöjts till insiktsfulla betraktelser och som beretts stor plats, stötts, blötts och tagits på allvar. Stundtals underhållande men inget som någonsin skulle locka till vidare associationer, bara gapflabb eller snabba mellangärdesreaktioner av typen ”Nämen, va fan är detta!”.

”Som stilist tillhör hon en handfull riktiga nydanare i svensk press under det gångna seklet”, skriver en bloggare. Att kalla Linda Skugge stilist är att dränera begreppet på dess innehåll. Skugge hanterar hjälpligt stor bokstav och punkt, men är desto bättre på gläfsande som ”buhuu” och ”bähää”. Sådant räcker för att skriva dramatik för landets näststörsta teaterscen.

Hennes språk och tankeskärpa slår med näppe Linda Rosings eller Fadde Darwichs. Orättvis jämförelse? Gå då bara in på sourze.se och jämför.

I dag kan alla skriva. För bildkonsten blev tron om att ”alla kan” helt förgörande på 60-talet. Dramatikern Witold Gombrowicz skrev: ”Hur kommer det sig att konsten har upphört att vara svår? Hur kommer det sig att medelmåttans triumf har blivit verklighet i vår tid?”

Nu publicerar sig medelmåttorna i tidningsspalterna - och de får sätta dagordningen. Vem släpper fram dem? Och vem tar ansvaret att hejda dem när de kommer på villospår?

Inte bara Skugge utan även andra krönikörer (tro mig, jag har varit där) ägnar sig åt effektsökeri, påhejade av publicister som måste visa resultat i den mördande mediekonkurrensen. Den som skriker högst syns mest. Sådant säljer - men det gör även avrättningar på torget. Kissa på ett museigolv eller hugg alla i ryggen à la Norén och få mer uppmärksamhet än någonsin förr. Logiken: det vädjar till det lägsta i oss, till den inre reptilen som bara reagerar på döda, knulla, äta och sova.

I det likriktade underhållningsflödet har ett oupphörligt skällande blivit synonymt med att vara intressant. Omgivningens hyllning upphöjer medelmåttan till geni.

Eller som en högt uppsatt kvällstidningsman säger:

"Skugge gav en massa personer som i ett rättvist samhälle skulle varit dammråttor möjlighet att basunera ut sin enfald. Dessa fick plötsligt en plats på scenen som en begåvad person skulle ha kunnat göra mycket nytta med - så mycket skit som ältats i deras kolumner."

Om det ligger en bajskorv på gatan går folk bara förbi. Men om man lyfter in den i en monter på ett galleri, så stannar de upp och tänker "Hmm, vilka djupsinnigheter döljer sig i det här?" Och om galleristen ihärdigt framhåller att detta är ett betydande konstverk, så förhåller sig omgivningen till det.

Man kommer att vända och vrida på den, belysa den ur alla möjliga vinklar, kommentera vad den utstrålar och analysera den med hjälp av tusen principer, skolor och filosofiska perspektiv - men bajset förblir inget annat än bajs.