Reformkungen som var damernas favorit
Oscar I var vår siste kung som regerade efter eget huvud och som personligen initierade och var med om att driva fram en rad stora reformer. Allt började bra men slutade så sorgligt.
Han föddes i Paris 1799 då pappa Jean Baptiste Bernadotte var krigsminister i den franska revolutionsregeringen. Han döptes till Joseph Francois Oscar. Joseph efter gudfadern Joseph Bonaparte, Napoleons storebror. Oscar kom ur det skotska eposet Ossians sånger som just då var högsta mode i Frankrike. Då Oscar var tio år valdes Bernadotte till svensk tronföljare.
Oscar blev hertig av Södermanland och lärde sig svenska snabbt, snart även norska. Han fungerade ofta som tolk åt föräldrarna, som ju aldrig lärde sig rikets språk.
Oscar fick tidens främsta lärare; skalden Atterbom, vetenskapsmannen Berzelius, biskopen Wallin. Ludvig van Beethoven som blev bekant med Bernadotte under dennes tid som ambassadör i Wien, erbjöd sig att undervisa Oscar i musik. Den undervisningen blev aldrig av. Oscar var rikt konstnärligt och musikaliskt begåvad. Han sjöng vackert och komponerade flera egna musikstycken. Då den svenska armén bröt in i Norge 1814 var Oscar bara 15 år men han var ändå med trupperna under den första framryckningen, som kronprins blev han norsk vicekung.
Han blev snabbt damernas favorit, 187 cm lång, alltid elegant, han kallades tidigt för ”Europas vackraste prins”. Som ung man förförde han en av hovdamerna och fick dottern Oscara med henne. Då Oscar var drygt tjugo år var det dags för giftermål. Karl XIV Johan hade en lista på ett 30-tal tänkbara europeiska prinsessor.
Listan ströks ner till fem, sex unga, i vissa fall mycket unga flickor som Oscar reste ut för att bekanta sig med. Först blev han kär i en tolvårig holländska, men hon ansågs för ung. Han valde därför den 15 åriga prinsessan Josefina Maximiliana Eugenia Napoleona av Leuchtenberg.
För Oscar, som ju var född i en fransk borgerlig familj utan kungligt blod, var detta ett lysande val. Hon var inte bara vacker och intelligent. Hon var framförallt släkt med flera av Europas äldsta kungahus, dessutom var hennes far, Eugene de Beauharnais son till Napoleons kejsarinna Josephine. Det visade sig också att den unga bruden var släkt med Gustav Vasa och på så sätt inleddes familjen Bernadottes anknytning till den svenska historien. Alla de kommande drottningarna har släktband till våra tidigare dynastier.
Josefina var 15 år då hon kom till Sverige och gifte sig med Oscar den 19 juni 1822 i Storkyrkan. Hon kom med sin docka under armen, eskorterad av sin katolske biktfar. Dockan togs bryskt ifrån henne, men hon fick behålla sin religion och förblev troende katolik hela livet.
Då hon var 18 år inleddes det äktenskapliga samlivet. Fem barn föddes med något års mellanrum: Karl (blivande Karl XV), Gustaf (sångarprinsen som komponerade bland annat Studentsången, avled tidigt), Oscar (den blivande Oscar II), Eugenia, samt August.
Då tronföljden nu var tryggad med råge, återvände Oscar till Stockholms nöjesliv. Han inledde ett långt förhållande med tidens mest kända och välbetalda skådespelerska Emelie Högqvist, som han installerade i en elegant våning vid Gustav Adolfs torg. Där födde hon sönerna Hjalmar och Max, som han skämtsamt kallade ”prinsarna av Lappland.” I Emelies våning brukade Oscar umgås med samtidens konstnärliga och kulturella elit. Sönerna skickades utomlands.
Under tiden blev Karl XIV Johan, alltmer kritiserad för sin konservatism. Oscar däremot var liberal och radikal. Han engagerade sig i sociala problem. Han skrev en uppmärksammad bok om fångvård. Han var med om att avskaffa medeltida straff som kapning av hand, stegling, bränning på bål, ris- och spöstraff som fortfarande fanns kvar i lagboken. Han verkade för att Sverige skulle få folkskolor och fattigvård. Han arbetade för döttrars lika arvsrätt med sönerna och för att ogifta kvinnor skulle kunna bli myndiga.
Han hyllades och älskades av oppositionen som kallade honom för ”Framtiden” i motsats till hans bakåtsträvande far.
Då Karl Johan avled kröntes Oscar till kung 1844, men bara i Sverige. Norrmännen ville inte kröna en katolsk drottning, alltså avstod även Oscar från den norska kröningen. Hans valspråk blev ”Rätt och sanning”. Reformarbetet fortsatte. Trots hårt motstånd godkände han de första planerna på svenska järnvägar. Han regerade själv, lade sig i varje detalj, granskade korrekturen till nya lagförslag. Han ville vara med överallt och känna till allt som hände.
Så kom februarirevolutionen i Paris 1848 med efterdyningar även i Stockholm. Oppositionen krävde rösträtt för alla, rop på republik hördes i gränderna i Gamla Stan. Trupperna ryckte ut. Det blev skottlossning och sabelhugg, ett tjugotal demonstranter dödades. Skrämd av utvecklingen drog sig Oscar tillbaka. Reformarbetet upphörde.
Då Frankrike och England gick i krig mot Ryssland, det så kallade Krimkriget, såg Oscar en chans att återerövra Finland. Han hoppades att huvudstriderna skulle stå i Östersjöregionen, istället blev det Krim, och Sveriges enda utbyte av kriget blev avdemilitariseringen av Åland, som fortfarande gäller.
Oscar drabbades av en hjärntumör. Josefina blev den dominerande i familjen och Oscars bästa rådgivare. Själv kunde han knappt röra sig. Då de åkte i vagn genom Stockholm kunde han vinka till folket tack vare en hissanordning inne i vagnen. Josefina drog i en rem och Oscars hand flög upp. Han avled 1859, sextio år gammal. Josefina levde ända till 1876. Bägge ligger begravda i Riddarholmskyrkan i Stockholm.